Det var titeln som gjorde det. ”West Koasta Nostra”. Smaka på den. För en gammal västkustskalle som undertecknade talade den till hjärtat. Mitt hiphoplyssnande är starkt rotat i värtkustens g-funk. För mig blev det omöjligt att stå emot när jag såg de där tre orden. Trots att jag egentligen aldrig lyssnat på Boo Yaa Tribe och att all logik säger att de för längesen borde ha passerat sin formtopp.

Jag kan inte låta bli att tänka på ”The Italian Job” (vilket kanske inte är så konstigt eftersom både Kobra och Gawtti medverkar i filmen) och dörrvakterna som stod utanför nio av tio klubbar i Honolulu när jag ser Boo Yaa. Skitstora samoaner med långa flätor. Det är något mäktigt med det. Killar man inte muckar med om man är en sparris.

Det räcker med att höra öppningsspåret och första singeln ”Bang On” för att få en nostalgisk glädjetår i ögonvrån. Med Mack 10 som första gäst bjuder de på gangsta av rang. Ofta får jag leta mig tillbaka till 2Pacs och Ice Cubes glansdagar för att hitta något som kan mäta sig med det bästa materialet här.

Som helhet placerar sig skivan rent ljudmässigt någonstans mellan Ice Cubes ”Amerikkka's Most Wanted” och ”The Predator”. Skitigt och rangligt med en rejäl grabbnäve p-funk i bagaget alltså.

I ”911″ tittar Eminem förbi. Med ett ”WooooHoooo” och ett ”Hahaha” slår han in dörren och vrålar ”Guess who's back / Mommy we're home” och låter så där pissförbannad som bara han kan. I takt med att kulorna viner i bakgrunden reser sig mitt nackhår samtidigt som Em rimmar om hiphopens sorgliga tillstånd tillsammans med B-Real och Boo Yaa.

Nej, det är inte särskilt subtilt eller intelligent. Men det svänger. Och fäster snabbare än Loctite Super Glue.

Jag gillar att Battlecat (som tidigare jobbat med Ice Cube och Snoop) producerat hela skivan (utom ”911″ då, som Eminem bjöd på). Jag gillar att den bara är tolv låtar lång och klockar in på under timmen. Och även om jag i vanliga fall har mina reservationer mot överfyllda gästlistor gäller det inte här. Här tar alla gästerna med sig något till kalaset.

Första halvan av skivan är oantastlig med de två redan nämnda spåren, ”Bang On” och ”911″ som toppar. På andra delen slackar det lite. Ett par av spåren är lite väl träiga och allvarliga, ”Tha Kalling” tillsammans med Murder One och ”Legends (Boo Yaa Tribe)” till exempel.

Men när det blir storsamling i ”Take Yo Fade” med Kokane i täten glömmer jag alla invändningar. Då är det g-funkfest igen. Har inte herr Kane släppt något i eget namn än måste det bli av snart. Jag vet inte hur länge till jag kan vänta. Om inte annat får jag göra en samling med hans gästinhopp. Han är helt galet bra. Jag har jämfört honom med George Clinton förut. Nu gör jag det igen.

Carson Citys samoanska maffia bjuder på en fest jag inte hade väntat mig bli bjuden till. Lätt omtumlad och med ett brett leende på läpparna lämnar jag lokalen på vingliga ben och hoppas få komma tillbaka snart igen.

På vägen hem vrålar jag ”west side” så högt jag kan, men hoppas samtidigt likt Michael Bolton i ”Office Space” att ingen hör mig.