Någonstans i mig retar en koppling till Hasse Kvinnaböske, caféprogram på tv och folkmusik när jag lyssnar på Björns vänner. Referenspunkter jag har svårt att erkänna för mig själv och ännu svårare att acceptera. Min pk-mätare står på inkorrekt när min kropp och själ tvingar min hjärna att svälja stoltheten och falla för Richard Schicke, Pelle Holmgren och de andra vännerna.

Björns vänner tillfredställer ett basalt behov hos mig: ordrik sång på svenska. Ett behov jag har svårt att sätta fingret på. Det där som gör att jag ibland älskar musik jag aldrig tar i med tång annars. De är svenska långt ner i tonskalan och sättet de hanterar sina instrument på, i själen. Det är det som slår an i mig. Svenskheten som kan kännas ohyggligt tråkig eller oerhört fantastiskt beroende på i vilket läge man befinner sig i – i stunden, i livet.

Jag vill vara med och jag känner det som att jag faktiskt är delaktig. Som om Björns vänner och jag har något gemensamt. Och att vi därför kommer närmare varandra än många andra gör. Trots att den känslan är obesvarad.

”Tappat halva hjärnan” är som en trygg hamn mitt i galenskapen jag omger mig med just nu. Ett perfekt utmattat avbrott i det ständiga lyssnadet på futuristisk galenskap från Big Boi och Andre 3000, glättad och lycklig glittrighet från Fannypack eller smittade bas-skorr från Missy Elliott. För att komma ner en stund, för att ta kraft igen.

De charmar upp mig i det blå med sin rättframhet, sina direktskott mot känslorna och genom att sjunga om en tokig sak mitt i.

Antagligen kommer den här skivan, liksom debut-ep:n ”Kvar på film”, bli vällyssnad som få andra skivor. Precis som med ep:n kommer jag aldrig ha den längst fram bland favoriterna, men jag gissar att den stannar bland favoriterna under en längre tid än de flesta av dem. En skiva som passar när de andra inte gör det.

Just nu är singeln den överlägsna favoriten på skivan. Det är en fin liten låt om att runka, något som låter så fel på pappret, men Björns vänner har en sällsam förmåga att lyckas med just sånt. Fifi får krupp när Richard osäkert går upp bland tonerna i slutet av varje rad i refrängen, jag tycker naturligtvis det är det allra bästa partiet på låten.

De har spelat in och snyggat till gamla demofavoriterna ”I min lägenhet” och ”Flicka, vad är det du vill mig?” till skivan, men tyvärr har ”Den enda lögn du har kvar” lämnats utanför.