Det låter svenskt.

Det måste vara ett av de mest intetsägande och meningslösa omdömen man kan ge en skiva. Smaka på det: ”det låter svenskt”. Betyder absolut ingenting, särskilt som det verkar kunna användas om i stort sett all slags musik, oavsett genre. Riktigt intetsägande.

Jag använder det självklart så ofta jag bara kan.

Be mig bara inte förklara vad jag egentligen menar.

Men det är något där. Något som jag inte kan ta på och lyfta fram för att förklara för andra. Men det är liksom en stämning, ett tonläge, ett nästan osynligt sådant, som jag i princip bara hört svenska skivor. Ibland på skivor från våra nordiska grannar. Jag skulle kunna säga ett slags vemod, men det vore lite för enkelt. Vemod finns över hela världen, men inte just… vårt vemod. Typ.

Vilken musik det handlar om spelar sedan mindre roll. Det finns hos Jan Johansson, på houseskivor med Plej, Hundarna från Söder, på skivor från housebolaget Svek, hos Adolphson & Falk, hos mycket av den svenska hiphopen och förstås på ungefär hur många skivor av sorgsna män och kvinnor med ångest och gitarr på magen. Säkert också hos de där banden där medlemmarna sinsemellan tävlar om att spela färdigt låten först och högst. Det finns i alla fall definitivt hos Sagor & Swing. Det alla har gemensamt är att det låter…

Ja, så förbaskat svenskt.

Jodå. Sagor & Swing låter precis lika svenska som de alltid har gjort. Med Eric Malmberg hammondorgel långt, långt fram.

Hammondorgel kan förövrigt vara världens mest höstiga instrument. Inte höstigt som att det är mörkt och eländigt och regnet piskar ner, utan mer höstigt som den där färgexplosionen som är sommarens sista urladdning innan den låser in större delen av färgskalan över vintern för att hämta kraft inför vårens övningar.

Nu förstår ni varför ni inte ska be mig förklara vad jag menar med att något låter svenskt. Ni ser ju hur det går.

Men även om Sagor & Swing som alltid bygger sin musik kring Malmbergs orgel och Ulf Möllers vispande trumspel, så skiljer sig ”Allt hänger samman” rätt mycket från föregångarna. Duons spelningar ska vara betydligt mer intensiva upplevelser än på skiva och kanske har de den här gången tagit med sig en del av den energin in i studion. För jämfört med de tidigare skivorna låter ”Allt hänger samman” på sina ställen som rena rejvpartyt. Ja, ett rejvparty där folk poppar scones och klunkar örtté, visserligen, men ändå. Skogtjärnsrejv.

Men Eric och Ulf har också lyft in mer svensk folkmusik den här gången, även om det kanske blir allra tydligast i ”Polska från Imsjön”, när bandet till Jan Johanssons ”Jazz på svenska” är tätare än någonsin förr. Men det som är Sagor & Swings kännetecken, det som ÄR Sagor & Swing, finns fortfarande kvar, lika melankoliskt vackert. Och även om en låt som ”Grottmusik” faktiskt känns som en uppdatering av Griegs ”Bergakungens sal” så låter musiken mer än något annat så där väldigt, väldigt… ja ni vet.

Svensk.

När jag recenserade Sagor & Swings förra skiva hade min största invändning egentligen inte med musiken i sig att göra. Istället handlade det om tidpunkten för skivan när den släpptes, att det blev helt fel på något sätt att skriva maj samtidigt som jag lyssnade på skivan. Att det var en skiva som hörde hösten till.

När jag skriver det här har det stora trädet utanför mitt fönster exploderat i allsköns färger medan löven sakta singlar mot marken. Och, jodå, jag hade rätt.

Sagor & Swings tid är nu.