Jag och förste jakmjölkare Drazdil tittade på varandra och sa:

”Fantastisk video.”

Och:

”Fantastisk låt.”

Vilket bevisar att man inte behöver besitta någon större verbal förmåga för att vara musikskribent.

Ibland behöver man faktiskt inte genomgå någon större analytisk process än så.

”Step Into My Office, Baby” är en fantastisk låt med en fantastisk video.

Det handlar om en kärleksfull flirt med sjuttiotalsjaskig gladporr, där en tunnhårig och synnerligen oattraktiv herre arbetar som fönsterputsare för stora storföretaget i stan och den kvinnliga chefen blir givetvis helt till sig i braxerna och efter att ha kört en omgång på kopiatorn (kopiatorer + nakna rumpor = stor humor!) lyckas han få anställning på stora storföretaget och en efter en avverkas de kvinnliga cheferna och deras väninnor (och till och med deras mödrar och farmödrar, verkar det som) och till slut sitter han själv där, helt utbränd, med eget kontor och så en dag kommer fönsterputsaren som visar vara sig en riktigt ärtig böna och – ja, ni hajar.

Den är, som sagt, helt fantastisk.

Men för att verkligen kunna ta till sig ”Dear Catastrophe Waitress” som album tror jag att det underlättar om man även kan slå armarna kring ett fundamentalt faktum:

”Lazy Line Painter Jane” är den bästa låt Belle And Sebastian någonsin gjort.

Även om Murdoch alltid dolt illviljan i sina texter i söta, väna melodier så är skottarna som bäst när de fullkomligt bombarderar en med storslagenhet, liksom Hidden Cameras är som bäst när de plockar in sina mastodontkörer för att sprida sitt homoevangelium eller när Housemartins (eller Beautiful South också, för den delen) bakar ner sina råheter i den sötaste marsipan.

Det är det där komplexa jag är ute efter.

En ulv i fårakläder, ni vet. Och ju ulligare och fluffigare får, desto hårdare biter den där vargen.

Vid det här laget känner nog alla till det faktum att det är Trevor Horn som stått bakom ljudbordet och vid det här laget vet ni också att han tidigare snickrat ljudscenerier åt prominenta akter som Pet Shop Boys och Frankie Goes to Hollywood och, givetvis, världens bästa lesbiska, ryska popduo.

Gissa om jag spontant gick ner i spagat när jag fick höra det.

Ungefär som när jag fick höra att Phil Spector skulle jobba med Starsailor.

Då gick det väl sådär.

Skillnaden är att Starsailor är ett band som vill göra smarta grejer, som inte vill rucka på sin konstnärssvåra och arty attityd, medan Spector vill leva i den Mitt Livs Novell-värld han alltid gjort.

I Belle and Sebastians fall är det bara att vräka på.

Ju mer fingerknäppsljud och pling-plong-pianon och Bacharach-trumpeter, ju naivare och oskuldsfullare och poppigare, desto större effekt.

Därför applåderar jag att ”If She Wants Me” blandar småjucksfunk (Orange Juice?) med typisk indieskörhet; att ”Roy Walker” är ett enda kalejdoskopiskt mischmasch av tandläkarborrar, munspel och twanggitarrer och Gud vet vad. Och att ”Lord Anthony” är en sådan orgie i ostiga såpoperastråkar att ”Days of our Lives” hamnar i skuggan.

Samtidigt som Murdoch sjunger:

”Breaking off is misery
I see a wilderness for you and me
Punctuated by philosophy
And a wondering how things could've been”
(”I'm a Cuckoo”)

Horns inblandning har dock inte, vilket man kanske tror när man läser ovanstående, kört över Belle and Sebastian.

Snarare handlar det om vägledning. Genom att vräka på med ett mångbottnat ljud lyckas han ytterligare förstärka det komplexa hos bandet.

Så när pandorna börjar gapa om Jeepster, när de tjatar om Thin Lizzy-gitarrer eller när någon försöker slå dig i skallen med ett plakat där det står ”Belle and Sebastian, 1995-1998″, då tar jag på mig hörlurarna.

Då sätter jag på ”Step Into my Office, Baby”.

Eller ”Roy Walker”.

Och så dansar jag.

Vem hade trott att de gamla indierävarna hade så mycket sväng i sig?

Tja, förutom vi då.