Recension
- Absolution (CD) Muse
- 2003
- Warner Music
Galet
Lyssna
Externa länkar
- Muse
- Den officiella webben. Lyssna på skivan och njut av den ganska sköna flash-versionen.
- Musclemuse.com
- En välfylld fan-webb.
Tidigare gick det kanske att komma undan. Men, nu är det slut med det. Det är dags att välja sida. För eller emot?
Bröderna Muse har slutgiltigt gått bananas. Om det innebär att de är färdiga för ett madrasserat rum eller ett nobelpris låter jag vara osagt. Från första till sista ton ångar den här skivan av musikalitet, känsla och skaparglädje. Det hörs att Muse inte vill vara ett vanligt brittiskt band. De vill något mer.
”Absolution” är ett statement.
Det råder inte någon tvekan. Muse är 2000-talets Queen. Det är bara så. The Darkness är inte på riktigt. Det är Muse. Här finns ingen ironi. Ingen humor.
Muse har hittat sin form. I ett musikaliskt dårhus där Robert Wells, Syd Barrett, Thom Yorke, Nina Hagen och Kurt Cobain är – eller har varit – några av patienterna. I vårdkön står bl.a. Paul Draper (Mansun) och hela The Cooper Temple Clause.
Det finns ingen hejd. I princip allt är för mycket på det här albumet. De marscherande stegen i introt. Gitarrväven i ”Interlude”. Den utflippade Mozart-trippen i ”Butterflies and hurricanes”. Eller hela jäkla ”Stockholm syndrome”.
Det är galet.
Sen kommer skönt tunga popdängan ”Time is running out” som tillsammans med ”Hysteria” är lika övertygade som farbröderna Smith & Wesson. Jag börjar köpa läget. Drivet i ”The small print” och ”Thoughts of a dying atheist” understryker känslan. Muse har hittat rätt. Och när magiskt vackra ”Sing for absolution”, som med sina filmiskt dekadenta verser får mig att tänka på gamla tyska TV-deckare, rinner från högtalarna rakt in i mina hörselgångar har jag kapitulerat.
Englands mest pretentiösa band har lyckats.
Det onyanserade metallharvandet upp och nedför skalorna har tonats ned. Allt annat har skruvats upp. Resultatet är ett storslaget album. Som jag förstår att väldigt många kommer hata. Hela den här skivan är som den jobbigaste scenen i ”Matrix – Reloaded”. Den när Neo träffar den skäggige filuren som skapat The Matrix. Om du försöker förstå den kommer du efter ett tag få uppleva den svenska psykvården – inifrån. Den mänskliga hjärnan är inte skapt för att greppa sådant.
Så släpp taget. Det är bara att följa med. Matthew Bellamy, Chris Wolstenholme och Dominic Howard är på väg längre in i sitt musikaliska dårhus.
Därinne någonstans ligger nog ett nobelpris och väntar.
Publicerad: 2003-10-14 00:00 / Uppdaterad: 2003-10-14 00:00
65 kommentarer
ÖÖÖÖ samma omslag som Belle & Sebastians senaste skiva. Vilket sammanträffande!!!
#
Galet att dom har samma omslag. Därav rubriken? `:]
#
Att de har samma bild är väl en sak, men att det står samma sak också…det kommer leda till förvirring i skivbutiken….eller kanske när man kommit hem och ska lyssna.
#
WE RULE THE SCHOOL
[ville bara få det sagt]
#
Det blev lite fel på bildordningen, det var därför. Nu är det ändrat.
#
Sjukt bra skiva.
#
Förra skivan var usel, den här lite bättre men fortfarande inte i närheten av att vara bra.
#
denna skiva är skitbra
#
Emot.
#
Tack!
Jag är galet less på alla trendkänsliga kritikers ändlösa sågningar av Muse (Aftonbladet och Sonic t ex), så det känns bra att någon skriver något positivt. Jag tycker kanske inte att den här skivan är värd en 8, men den är absolut inte så dålig som alla andra verkar påstå.
#
detta låter ju som vi!
#
är inte Kurt coban död?
#
”THE” Mars Volta?
#
Ja, THE Mars Volta!
#
Det här är den mest bajsnödiga skivan på andra sidan den ironiska tidsåldern… fruktansvärd!
#
Samma jämförelse mella The Mars Volta och Muse gjordes i gratis tidningen groove. Fredrik…har du tjuvläst andra recentioner först? Illa…
#
Man behöver inte vara något större geni för att inse att Muse och The Mars Volta har en del gemensamt
Jag har varvat dessa två skivor konstant en tid och måste snart avprogrammeras med något mer minimalistiskt.
#
Muse spelar för övrig på Cirkus i Stockholm ikväll. Kitty Wu är förband. Här är en setlist från konserten i Helsingfors 11/10:
Apocalypse please
Space Dementia
Hysteria
New Born
Thoughts Of A Dying Atheist
Micro Cuts
The Groove
Citizen erased
Endlessly
Feeling Good
Butterflies And Hurricanes
SunBurn
Muscle Museum
Time Is Running Out
Bliss
Plug in baby
Blackout
Stockholm Syndrome
#
Bra recension. Betydligt bättre än mindre begåvade recensioner i Sonic av Sara Martinsson t.ex. Eller aftobladet då som sagt.
#
Jäkla symfonirock. Pretto!
#
Gå hem och lyssna på Gentle Giant om ni tycker sånt här är bra, då…
#
Men!! The Jeevas då?
#
grym skiva – grym recension
#
Ärkepretto.
#
Är det inte ganska störigt.
När man delar upp all text i 1000 olika stycken.
Eller det kanske bara är jag som tycker så.
Man får skrolla så långt.
Och det blir helt osammanhängande.
Eller vad säger ni?
#
Musik för musiker. Stoppa skiten!
#
När det gäller kampen mot symfonirocken så är man antingen med oss eller mot oss. Vilka är med oss?
#
Folk som är emot symfonirock är en hög scatmunchers!
#
Varför dela ut ett så högt betyg till ett gäng billiga Radioheadkopior?
Mycket märkligt….
#
Det är så tråkigt att det ständigt sågas band pga att dom låter som något annat band. Jag skulle inte tro att dom tänker: ”Nu ska vi göra musik som låter som (exempelvis) radiohead” Låt dom göra musiken och döm den efter hur musiken låter.
#
Usch!
#
Kalla mig gärna idiot men jag tycker inte att Muse låter som Radiohead
#
Radiohead eller inte, skitnödig symfonirock är det i varje fall.
Jag mår illa bara av låttitlarna. ”Thoughts of a Dying Atheist”? Ordet 'pretto' har fått en ny definition.
#
Jag tycker faktiskt att Origin of Symmetry var en smula starkare. Men den här är inte så dum heller.
#
Oj oj oj…. Stockholm Syndrom knäckte mig totalt…. vilken jäkla bra platta detta är!
#
Muse låter väl ändå inte som Radiohead?!? Skitbra skiva, verkligen. Helt wunderbar.
#
mm.. rätt pretto, men bra.. men kommer inte i närheten av det förra albumet orgin of symmetry tycker jag..
#
Fråga: Vad är det som är så fruktansvärt hemskt med pretentioner?
#
Håller med om att höga pretentioner ibland kan förstöra ett helt album, eller en hel karriär. Och visst känns det ibland som att Muse svävar där uppe ovanför molnen utan att ha något där att göra. Men det är jävligt kul att lyssna på, och det räcker för mig. Trots alla textmässiga klichéer och den otröttliga
#
rösten…
#
sist?
#
ALLTING är pretentiöst så det ordet är helt meningslöst att ens skriva. Och det är förresten skönt ibland med bajsnödiga, bombastiska teen-angst-skivor som svävar bland molnen. Jag gillar Sympfonirock. Jag gillar ”Still Life” med Suede.
#
Pompöst och bombastiskt? Ja. Bra? Ja. Radiohead? Bara rösten.
Uppenbarligen stämmer det som det stod i recensionen, antingen är man för eller emot. Själv har jag alltid avskytt det där gamla symfoni-proggrock banden (Gentle Giant nämndes ovan), så kanske borde jag inte gilla detta, men det gör jag. Mycket.
Däremot – Om ni ska se dem live så bör ni kanske tänka om. Jag har sett dem några gånger, och det har varit likadant varje gång; Det låter…bra, mycket bra faktiskt. Framförallt sångaren/gitarristen/keybordisten vad han nu heter är grym, men deras scen-utspel är lika med noll. Grymt tråkiga koncerter trots låtar som borde funka perfekt live. Jag ska iaf inte se dem igen, de får snurra i stereon istället.
#
Jag upplever vissa av de musikpolisaccepterade banden (Strokes, Broder Daniel m.fl) som bra mycket mer pretantiösa än Muse. Anledningen är att de ibland anstränger sig för att vara opretto och gör musiken enklare än de egentligen skulle vilja. Detta för att accepteras i denna värld där varje ansats till arrangemang, egen struktur på låten, eller för all del en spännande harmonik förkastas av kritikereliten. Det om något är väl jävligt pretantiöst.
#
Mycket bra recension! Kul att höra något positivt om plattan för en gångs skull. Aftonbladet och sonic är bara för pinsamma med sina recensioner. Bandet var OTROLIGT bra på cirkus nu i veckan och nya plattan är verkligen väldigt bra.
Och ni som fortfarande påstår att muse låter som Radiohead. Ge er lyssna på de 2 senaste istället för att grunda er på första plattan där Radioheadvibbarna fanns.. Deras sound har utvecklats så det skriker om det, det blir bara mer och mer eget för varje platta! Och om dom nu lät som Radiohead? Vadådå? Säg ett band idags som på något sätt inte låter som något annat!
#
Bra recension! Muse är ju verkligen ett band man antingen hatar eller älskar. Jag hör till den senare kategorin och ska definitivt skaffa skivan nu. =)
#
Pepetriano:
Frågan är om du alls vet vad du snackar om? Lägg ner ditt försök av att försöka förstå dig på definitionen av ”pretto”!
#
Wow, den här skivan räddade min höst! Äntligen en skiva som tar tag och ruskar om mig.
Låter ung. som en blandning av Placebo, Radiohead (tänk The Bends) och ett stänk Spiritualized.
Mums!
#
muse är dagens stora jävla hot mot bra musik. att de ens blir recenserade här är ju ett hån mot oss som lyssnar på bra musik (justin timberlake, orup).
och jämför för fan inte muse med queen. de hade i alla fall glimten i ögat.
ps. the ark är dagens queen och dom är nästan lika hemska som muse.
#
Att påstå att Muse skulle vara 2000-talets Queen är en förolämpning mot Queen och en glorifiering av Muse.
#
varför har ingen recenserat The Mars Volta?
va?!
#
Skivan är bra. Jättebra. Hela soundet är skönt. Riktigt skönt. Mycket musik, mycket kännslor, det är väl så det ska vara? Ruskigt bra…
#
Ni behöver inte låta så jävla duktiga, lyssna bara, det är ju skitbra
#
Bra recension! Efer att ha haft skivan i lurarna ett tag nu är det bara att hålla med, det är galet och jag undrar om jag inte håller på att bli galen själv. galet bra!
#
Muse låter ungefär lika mycket Radiohead som Paris låter Dark Funeral.
->Linus: hoppas du är ironisk. annars är det synd om dig.
The Mars Volta och Muse borde få dela på årets Nobelpris i genialitet.
word.
#
radiohead suger iofs också, men när ni ger the darkness dåligt betyg för att dom ”inte visar upp något nytt” så ger ni muse som är radiohead rippoffs 8 i betyg. fu.
#
Jag tycker att den blir sämre ju mer man lyssnar.
#
muse äger!
#
muse är extremt begåvade och musikaliska. skit samma om dom låter som radiohead!(jag tycker inte att dom gör det) och linus: är du fullkomligt galen?
#
Muse är underbara! bra recension!
#
Muse måste vare det mest intressanta på VÄLDIGT länge..inte fläckfria, inte perfekt, men grymt skönt med "ny" harmonik ala' Rachmaninov…känns faktiskt inte ens konstlat.
Undrar om Muse kan toppa
detta album?
*ROMANTISKT
*VEMODIGT
*HÅRT
*ENGAGERADE
*EN ANING NYSKAPENDE
hur många artister kan skriva dessa ord i sin resume..?
#
I like it loud.
Prettomusik i all ära, men det är på något sätt ganska befriande med ett band som vågar vara "pretto" och bombastiska. Jag har inte bestämt mig än, tror att det lutar åt att denna skivan är deras bästa.
#
Muse är bäst ni som inte fattar det kan dra era Sonictidningar över huvudet och döööööööö. Enligt Statistiska Centralbyrån så är det över 70% som läser Sonic och lyssnar på P3-pop som inte fattar musik alls.
#
Fattar inte svenssons den här musiken alls?? Herregud, Muse slår ju hur många stora band som helst på nävarna. Och Matt Bellamy… ett geni utan dess like som både skriver musiken och componerar själv, plus sjunger som en gud. Alla *ävla kritiker som sågar dom måste ha ett galet musiköra eller så fattar helt enkelt inte svenskarna (förutom ni som verkligen gillar dom!) hur genialiska de är! Så sjukt irriterande. Fattar inte alls musiksmaken i det här landet hos många. Det ska vara dansband, klassisk rock á la Metallica, schlager eller Takida… jag skrattar mest för det är så patetiskt hur han som recenserar för Aftonbladet skriver. Det är ju ingen recension, kanske borde han byta jobb?? Har Matt Bellamy legat högt på topplistan över de bästa gitarrspelarna (han slog en annan STOR rockstjärna från typ 70-talet som jag inte minns namnet på) så säger det väl ändå nåt. Har Muse blivit utsedd till ett av de bästa livebanden någonsin så säger väl det oxå nåt?? Nu, idag, år 2009 så kan jag skratta åt er kritiker. För hur otroligt fel har ni inte då Muse är de som slagit otroligt stort under 2000-talet och gjort sig ännu mer kända med låtar (som redan anses vara klassiker) Knights of Cydonia, supermassive black hole, Starlight, osv… en hel massa låtar har exploderat och blivit deras signum, storslagna gittar-riff och pompösa musikaliska verk. UNIKT med andra ord. Säg mig nåt band som gör så avancerad musik idag och sticker ut från mängden, som Muse gör? Dessutom skriver de allt själv. Jag kan inte sluta skriva här, men jag hoppas många tar till sig den här musiken och ser det för vad det är: rena musikaliska mästerverk! tack och hej // Maria
#
ÅH! Att få se CE live :/ Synd att jag int’ fastnat för muse 2003, då var det Maroon 5 (dom e ju bra också :D)
#
Kommentera eller pinga (trackback).