Indiepoparna i Manchesterbandet Alfie har hypats och rosats. De plockades upp av Twisted Nerve, skivbolaget som Damon Gough, a.k.a. Badly Drawn Boy, ligger bakom. Coldplay tog med sig dem som förband när de turnerade med ”Parachutes”.

På sistone har en förändringens vind blåst för bandet.

Alfie ligger inte längre på Twisted Nerve. Nu är de istället stallkamrater med bland annat Beta Band och Athlete på bolaget Regal. För övrigt verkar de inte riktigt kunna bestämma sig.

De står med ena benet kvar i det som varit så säreget dem. Flummigt och charmigt som debuten lät. ”Protracted” och framför allt ”Winding Roads” är låtar som lätt hade kunnat ligga på Alfies tidigare släpp. Samma gitarrer, samma sång.

Men med andra benet tar de ett kliv ut i nya terränger, för att experimentera och förnya sig. De blandar högtsträvande instrumentaler med körsång och käcka melodier. De vill framåt samtidigt som de håller kvar vid vad de vet fungerat tidigare. Det känns som att de vill äta kakan och ha den kvar, men inte riktigt kommer undan med det.

Alfie har aldrig riktigt varit bandet som kommit med singlar eller listklättrare. Deras låtar är inte ytbehandlade med de melodier och fraser som gör att de kan fastna i huvudet en hel eftermiddag. ”If You Happy With You Need Do Nothing” behövde heller inga slagdängor för att vara ett strålande album i sin helhet. Den var ändå hur bra som helst som en sammanställning av bandets EP's. Inte heller på ”Do You Imagine Things?” är de enskilda låtarna egentligen utmärkande, och plattan faller då en del på att den inte är lika väl hopflätad utan alltför spretig.

Jag gillar Alfie. Men även i fortsättningen kommer det nog ganska uteslutande vara ”If You Happy With You Need Do Nothing” som får vara skivan som representerar dem.

För det här var bara inte lika kul.