Det finns många sätt att garantera att ett album inte hamnar högst upp på Billboard-listan i dagens USA. Att pryda omslaget med ett svartmålat passagerarplan på väg att krascha in i Vita Huset i full fart är ett sätt.

För att vara riktigt, riktigt säker trycker man dessutom in en massa bilder mer eller mindre relaterade till USA:s självproklamerade krig mot terrorismen. Som en bild på George Bush Jr. och Colin Powell när de höjer högerarmen för att hälsa på folk. Självklart ser det ut som om de gör något helt annat. Ja, eller bilden på Bush med huvudet omgivet av en eldgloria. Siffrorna ”666″ lyser intill hans huvud. Och varför inte en upp- och nervänd amerikansk flagga?

Subtilt.

Men så finns det sätt att se till att skivan i alla fall kommer sälja några tusen ex. Förpacka cd-asken i en sådan där pappförpackning som måste skalas av innan man kan öppna asken. Omslaget här ovan kommer nog inte synas i särskilt många skivbutiker, istället lär det bli det helt svartfärgade pappomslaget. Självklart försett med en stor, blaffig varningstext:

”Warning: Contains hard truth. Experience the uncensored project the U.S. government and recording establishment don't want you to hear due to it's political content.”

Jodå. Paris är i allra högsta grad tillbaka.

Oscar Jackson Jr., med en universitetsexamen i ekonomi, var en av de allra klarast lysande stjärnorna i den medvetna hiphopvåg som svepte över USA i skarven mellan åttio- och nittiotal. Debuten ”The Devil Made Me Do It” var en milt sagt rasande attack på samhället, en linje som Paris hållit fast vid. Titlar som ”Bush Killa”, cd-häften fyllda med föreslagna levnadsregler, parafraser på klassiska amerikanska monument och sentenser (”Land of the weak, home of the slave”), bilder från blodsfyllda brottsplatser och avrättade poliser. Vardagsmat när Paris släppt skivor.

Jämfört med Paris känns Public Enemy och Dead Prez nästan lite mesiga.

Men det var inte det här som gjorde att Paris stack ut på den politiska hiphopscenen. Nåja, inte bara. Musiken skiljde sig också. Där många andra kollegor gjorde beats lika vassa och kompromisslösa som texterna svängde Paris loss. Musiken var fortfarande mörk och träffade allt som oftast som en skenande grusbil, men med andra texter hade de utan problem kunnat leta sig högt upp på listorna. Särskilt efter det att Paris började väva in Dr. Dre-fet gangstafunk som toksvängig ljudkuliss till hans PE-vassa texter och hans frustande ilskna rappande, inte långt ifrån Ice Cubes glansdagar.

Alla vet ju att budskapet i en text blir mycket mer effektivt när rumpan skakar ikapp med orden.

Men så efter 1998 års ”Unleashed” tyckte Paris att det var dags för en paus. Och vad gör man då om man är en svart panter med näven i luften och en blixtrande ilska mot samhället omkring? Man plockar fram sin högskoleexamen och börjar knega som börsmäklare. Förstås. Ett tufft jobb, men hyran måste ju betalas.

Fem år senare har världen inte förändrats det minsta till det bättre, tydligen, eftersom Oscar kände att det var dags att hänga in kostymen dra på sig hiphopluvan igen. Och jodå, vi känner igen honom. Som tidigare har Paris gjort det mesta själv och det är fortfarande gangstafunkig och keyboarddriven musik som fyller den drygt timslånga skivan. Och ”g-funk” betyder förstås fortfarande ”guerrilla funk” i Paris värld.

Och texterna. Ja, ni kan ju gissa. Det är en enda lång uppgörelse med dagens amerikanska samhälle. Klipp från filmer, tal och nyhetssändningar ramar in Paris värld. Svart, på många sätt. Bland de få gästerna syns Capleton och Kam.

Men det är i remixen av ”Freedom” de riktigt tunga gästerna hälsar på. G-funk som hämtad från albumet ”Guerrilla Funk”. Framför micken trängs Paris, Public Enemy (både Chuck D och Flavor) samt Dead Prez. Kanske den tyngsta all-star-samling som den politiska hiphopen någonsin ståtat med.

Jag har alltid gillat Paris. Jag gillar hans beats, jag gillar hans mörkt paranoida texter, jag gillar hans röst. Men även om ”Sonic Jihad” är en oväntat bra skiva, är den ingen ny ”The Devil Made Me Do It”, ”Sleeping with the Enemy” eller ”Guerrilla Funk”. Faktum är att den inte slår in några nya dörrar överhuvudtaget. Har du hört Paris innan vet du vad som väntar, samtidigt som han ändå låter betydligt mer intressant än vad många av hans kollegor från det tidiga nittiotalet gör idag.

Trots Paris tjurskalliga enkelspårighet, eller kanske just därför, får han en egen plats på dagens hiphopscen. En plats långt fram. För bland dagens rappare finns det inte längre den uppsjö Malcolm X-inspirerade pantrar som för en tio år sedan. Bara det gör Paris värd att lyssna på.

P-Dog är här igen.