Hade tänkt skriva en recension av Alan Jacksons nya skiva ”Drive” och förklara varför jag tycker att det är viktigare att vara ödmjuk och ärlig än att ha massa bra saker att säga, hade även tänkt skriva om en skiva med Dolly Parton som heter ”Golden Streets of Glory” och prata om hur fint det kan vara med kristen musik. Inte bara för att jag tycker så utan även för att framstå som lite märkvärdig och visa vilket fritt och fantastiskt förhållningsätt jag har till musik. Nu blev det inte så för jag har nämligen tänkt damma av vad jag anser vara en punk-klassiker.

På senare år har det skrivits en hel del om punkmusik i tidningar som Mojo, Uncut, NME m.fl. och det hyllas och det hypas hit och dit. Jag har läst dessa tidningar och överallt står det om engelsk punk och hur coola dom var och hur dom såg ut, vad dom gjorde och sa. Missförstå mej inte här, jag älskar engelsk punk och allt det där men aldrig någonsin står det ett ord om Black Flag, Misfits, Dead Kennedys, Bad Brains, Angry Samoans och aldrig i helvete ett endaste ord om Descendents. Trots att de banden är minst lika bra och viktiga. Men jag antar att det inte spelar så stor roll, för det enda Mojo och de flesta andra musiktidningar duger till, förutom att hylla rockens dinosaurier, är att användas som braständare när man ska grilla sojakorv.

Efter alla dessa otaliga rockdokumentärer på tv där den ena experten efter den andra analyserar varje jävla beståndsdel av jätteartisternas live-konserter och skivinspelningar och allt förbannade citerande av ”I'd rather burn out than fade away” (missförstå mej inte här heller, jag gillar Neil Young, ibland i alla fall, vissa skivor) så tycker jag nu, ännu mer än någonsin att ”Milo Goes to College” framstår som bland den renaste, ärligaste och mest fantastiska musiken någonsin. Långt från hype, image, stylade kläder, manager och långt från stora bolag och helvetes långt från dåligt. Replokalsromantik, bandkänsla, spelglädje – ja här öser jag på ur rockjournalistikens allra djupaste klichékällor, men herre gud jag menar det. Jag gillar det så mycket att jag missbrukar herrens namn. Denna skiva ger en känsla av att man vill starta ett eget band, ha en egen replokal, göra svinbra låtar och förhoppningsvis välta hela jävla jordklotet.

Under årens lopp har jag gått från den ena genren till den andra och ganska radikalt förkastat det jag lyssnade på för några år sen. Ingen kan ju på allvar stå för att man gillat Nitzer Ebb, Ned's Atomic Dustbin och Nirvana (eller massa andra dåliga band som börjar på N). Men denna skiva och några andra har alltid funnits där. Ända sen '91-'92 så har den varit en god vän och trots att jag bara har haft den på kassettband fram till för tre år sedan så har jag spelat den med stor glädje och behållning flera gånger per år sedan dess. Ja, just ja musiken då? Jo, det är tidig amerikansk punk av det finare snittet, om det inte duger som peppande beskriving så kommer du säkert ändå aldrig att förstå.

Så när du nu sitter bredvid brasan i höstmörkret och grillar så är det denna skiva eller Zero Boys ”Vicious Circle” du ska ha i stereon. Tro mig!