Han bara ylar och gläfser. De bara river och sliter, hamrar och bankar. Som om de precis släppts ur tvångströjan och inte kan sluta.

För att först bara visa att de kan, gör de Jimmy Reeds ”Baby What's Wrong”. Skramligt, skitigt. Visst. Men riktigt svettigt bra. Play the blues, punk!

När det gått några låtar och ”Shave My Soul” stamp stamp stampat färdigt tror du att de måste lugna ner sig snart. Men ”The Diep” stamp stamp stampar ännu högre och bandet höjer tempot en gång till. Alain Burrito (ex-Muchos Burritos) är knappt hörbar i larmet, men han skriker ändå. I ”Eat Shit” stannar de faktiskt upp för några sekunder, som för att kontrollera att de verkligen är på rätt väg. Men innan de funderat färdigt kommer de fram till att det är bättre att skita i att tänka efter till förmån för att bara fortsätta på den inslagna vägen.

Och det är oerhört befriande. Rens, som Tomas skulle säga om någon ruskig metal-akt.

Marina spelar slafsig två-takt så Meg White skulle bli grön av avund, Felipe Burrito och Benu kallar det de spelar på för motorsågsgitarr. Alain inte bara sjunger, han spelar theremin också. För att toppa alltihop är Rob Butler från Reverend Beat-Man själv med och spelar slide.

De kommer från Biel i Schweiz. Enligt dem själva är det en plats mellan den fransk- och den tysktalande delen, där människor normalt har stora problem. Efter att ha lyssnat på ”Rhythm N' Blood” tvivlar jag inte på deras utsago.

Det är vårdslös blues. Blodig blues. Drängfull blues. Fisig blues. Fet smäll i ansiktet blues. The Voodoo Rhythm Blues Explosion.

Om man inte aktar sig skulle man kunna förakta Voodoo Rhythm. Avfärda dem som billiga trick. Men då går man miste om den råa kraften som finns där i Schweiz. Spritindränkt explosion av galenskap. Stallet som Beat-Man handplockat levererar gång på gång. Ibland känner jag att det räcker, att jag hört nog med Voodoo. Men då sätter jag bara i en ny Voodoo Rhythm-skiva så vet jag att jag vill ha mer.