Senaste Switchblade, likt föregångaren från 2001 obetitlad, har jag haft i min ägo ett tag nu. Av någon märklig anledning har den inte lyckats jobba sig från cd-hyllan till cd-växlaren. Trots att den är skitbra.

Kanske var det årstiden som felade. Musik som Switchblades har jag ganska svårt för när solen skiner, fåglarna kvittrar och folk ligger utanför lägenheten på gräset och solar. Imorse var det höstens första frostdag och jag gick upp och åt frukost ensam, enbart ackompanjerad av Switchblade innan jag begav mig till universitetet.

På Switchblades tidiga alster, i alla fall tiotummaren från 1999, var melodin mer kakafonisk, mer kaos, mer punkig. Referenser har gjorts till tidiga Neurosis och det håller jag med om. Numera rör de sig på samma planhalva som band som Isis och Cult of Luna.

Förra utgåvan knockade mig verkligen. Den inhandlades efter deras spelning med just Isis i Stockholm så sent som i våras och har bara växt sedan dess. En mer melankolisk än ångestladdad skiva som går att jämföra med Isis Oceanic i vissa lägen, fast lite mer skitig i produktionen på sina håll.

Var förra mer melankolisk än ångestladdad är parollen tvärtom på nykomlingen. Långsamma, malande, monotona riff som helt plötsligt, när man vant sig vid lunken, bryts av med några stick som gör att man tvingas sitta på nålar. Svärtan och ensamheten är närvarande hela tiden. Klaustrofobiskt och introvert, men på ett underbart befriande sätt.

På skivan återfinns sju textrader och när de skriks ut är det ett perfekt, utlösande crescendo efter långa uppbyggnader. Men vem behöver egentligen text när sådana känslolandskap förmedlas som Switchblades?

Ett perfekt soundtrack till en höstdag när man bara vill hålla sig inomhus.