Andreas Berthling, Sophie Rimheden, Håkan Lidbo, Andreas Tilliander, Mikael Stavöstrand, Martin Jarl, Johan Fotmeijer, Stefan Thor, Anders Nordgren, Anders Martinsson och Johan Skugge.

Många svenskar där. Faktum är att alla är svenskar.

Det de har gemensamt är att de alla håller på med elektronisk musik i lite varierande former. Dessutom hör alla hemma på skivbolaget Mitek.

Svenska artister, svenskt bolag. Inget konstigt där.

Däremot är det inte helt lätt att hitta Miteks skivor i Sverige. Trots att det här är artister som säljer skivor runtom i världen och trots att de byggt upp ett solitt rykte i elektroniska kretsar finns skivorna bara att få tag i hos några få återförsäljare. Det är nästan enklare att få tag på skivorna via näthandlare i Europa. Eller i USA. Eller i Japan.

Det är glamoröst att pyssla med elektronisk musik i Sverige.

Tilliander är nog fortfarande den i sällskapet som gjort sig det största namnet utanför vårt lands gränser (och för den delen även här hemma). Samtidigt är nog han (i någon av de konstellationer han gör musik i) som jag mest förknippar med Miteks musik. För det är ju tjurskallig, snudd på omelodiös fristilselektronica som blivit Miteks kännetecken. Musik som pendlar mellan tjutande rundgång och irriterande knäppande.

Det här är ju självklart ett rent objektivt faktum.

Okej, jag erkänner. Jag har i ärlighetens namn haft lite svårt för mycket av det Mitek släppt från sig. Det är lite för mycket icke-musik för mig. Det stressar skiten ur mig att lyssna på det. Men så är jag ju torsk på melodier.

Men i somras klev ett helt nytt namn fram ur Mitek-katalogen med sin fullängdsdebut: Sophie Rimheden. Med sin alldeles egna, schizofrent knasiga och brutna vocoder-disco nådde hon långt utanför de traditionella electronicakretsarna. Miteks The Streets om man vill..

Och om du var en av dem som upptäckte Sophies musik och skulle vilja ha mer kan ”Mitek: Process” vara en bra början. En samling där en stor del av Miteks persongalleri tittar förbi och säger hej.

När Son of Clay rundgångar igång hela samlingen befarar jag att mina farhågor ska besannas. Att det ska bli en skiva som kommer att stressa sönder mig. Ungefär som att sätta på knölvalarnas största hits på repeat. Men som tur är bjuder ”Mitek: Process” på fler smaker.

Bland de bidrag jag helst återkommer till finns Sophies bidrag, som är rena stökdiscobomben i sällskapet. I övrigt är det lågmält som är nyckelordet. Och minimalistiskt. House åt tech-hållet, sådär. Men det som gör att några bidrag lyfter sig över de andra, bland de mer stillsamma bidragen, är att de har något för mina öron att hänga fast vid. Melodier, även om de ofta är lösa i kanterna.

Mina öron gillar sånt.

Minimalistic Swedens lätt drömska ”SKM3″, Håkan Lidbos ”Scheinbar Harmlos” och Martin Jarls ”Sound & Computer” bjuder alla på denna ingrediens. Då gillar jag verkligen ”Mitek: Process”.

Men på rätt många ställen blir det lite väl minimalistiskt för mig. Lite för mycket knäppande och försiktigt dunkande. Jag skulle önskat lite mer variation bland de 13 bidragen, men det är som sagt mest min åsikt. Trots allt är ju syftet med ”Mitek: Process” att presentera etikettens artister, ge en vägkarta för de som vill gräva sig djupare. Som sådan funkar den utmärkt.

Jag menar, när en samling innehåller en titel som ”Hässelby Cares” kan den liksom inte vara helt dålig.