Första gången jag bekantade mig med den här skivan var en söndag då jag tillsammans med några dsc-kollegor satt i en bil på väg hem. Snabba genomlyssningar av en rad nya skivor. Bland annat The Zephyrs.

På motorvägen utanför Arboga lät det spännande.

Men efter att ha lyssnat igenom ”A year to the day” ett stort antal gånger måste jag revidera denna första tanke. Det här bandet är inte spännande alls.

The Zephyrs låtar släpar sig monotont fram. Som en orörlig massa breder de ut sig. Lägger locket på. Kväver och hämmar. Som en grå, oformlig amöba vars enda mening med livet är att göra tillvaron sur för andra.

Någon kallar det drömpop.

Visst drömmer jag när jag sluter ögonen till The Zephyrs musik. Otäcka mardrömmar. I miljöer skapade av Kafka ser jag hur världen tagits över av cyklande indiegurus. Alla går i designad uniform och analyserar samtiden. Musikgenrerna har alla etiketterats med latinska pre- och suffix.

Du kan läsa upp till magisternivå i ämnet ”1990-talets postrock” på Uppsala Universitet. Ett nobelpris i musikanalys delas ut. Den borgerliga regeringen har en minister vars enda funktion är att hata Kent. Velodromcykling är den nya nationalsporten.

Eliten har tagit makten över musiken. Gjort den till en institution. Något man har i montrar på museum eller forskar på. Något som inte längre skapar känslor. Som inte får blodet att strömma och hjärtat att slå dubbelslag.

Tillvaron har blivit ett endimensionellt livsstilsmagasin.

Drömmen når sin kulmen när jag står till svars inför rektorn på recensent-akademin. Jag anklagas för att ha tyckt för mycket om icke-sanktionerad musik. Delat ut för höga betyg. Rektorn har precis tagit på sig läderhuvan. Bara näsan sticker ut. En svettdroppe rinner ned längs näsryggen. Den hänger på nästippen på väg mot det fria fallet när rektorn lystet frågar om jag är redo att ta mitt straff.

Innan jag hinner svara räddas jag av The Donnas.

[Anledningen till att The Donnas räddar mig är att de tar vid efter The Zephyrs i spellistan. Kontrasten mellan The Zephyrs och The Donnas är rena väckarklockan.]

The Zephyrs är tilltalande i teorin. Stämsång, pedal-steel. Lågmälda arrangemang. Melankolisk popmusik.

Men, stämsången låter mest som en entonig kör. Melankolin i sin tur var bara tråkig och monoton. Instrumenten brötar ihop sig i tråkiga ljudmattor där tonerna ligger platt på marken. I total saknad av vilja och nyanser ligger låtarna och funderar på om de ska leva eller dö.

Varje gång väljer de döden.

Men, trots denna misär finns det tillfällen då jag anar att bröderna Nichols och deras kamrater har något på gång. Små korta ögonblick. En ackordvändning här. Ett stråkarrangemang där.

Som i ”Stand round hold hands” Där sitter plötsligt allt som The Zephyrs lyckats förstöra tidigare. Känslan går fram. De skapar en stämning och lyckas förmedla den. Det är vackert och nyanserat. En bra låt. Undantaget som bekräftar regeln.

Mer låtar av den typen och jag lovar att ge The Zephyrs en ny chans.

Den här skivan vill jag dock slippa. Om du inte gillar mässande tyska munkar eller vill ha ett lobotomerat och lithiumlågt Simon & Garfunkel som glömt bort hur man sjunger stämsång, men börjat experimentera med postrock – då bör också du passa dig för ”A year to the day”.

En varningssignal så god som någon är att inledande låten ”Lacuna Head” innehåller bärande element i form av ljud från en tongenerator som tidigare använts för att testa hållfastheten i undervattenskonstruktioner.

En ljudmaskin. Ingenjörskonst.

Vi kanske kan ha den i en monter. På populärmusikhistoriska nationalmuséet i någon postsvensk urban förortsmiljö.

I den välbesökta utställningen om analog postrock från Skottland.