Det var under en av mina rundor av rotande i skivbackar jag hittade Mico Wave ”Cookin' from the Inside Out!!!”. Jag hade inte namnet i huvudet sedan tidigare, men anade att det kunde vara intressant tack vare en minnesanteckning om ett Bootsy-projekt som kallades ”Ultra Wave” (dessutom påminde det inte särskilt vackra omslaget vagt om Gettovetts ”Missionairies Moving” med Bootsy och Bill Laswell på gästlistan).

Så jag plockade upp den, vände och såg att Bootsy producerat hela albumet. Skäl nog att betala femton kronor för att få med den hem.

Första gången jag spelade skivan började jag springa runt som en yr tupp hemma i lägenheten. När den andra låten närmade sig slutet var jag tvungen att koppla upp mig och mejla vännerna på funk101-listan och kolla om någon av dem hört skivan tidigare. Jag var i funkhimlen på ett rosa moln. Såg lila stjärnor blinka.

Öppningsspåret ”Star Search” är ett för tidsperioden (1987) typiskt funknummer. Naken funk à la Prince. Ni vet med digitala trummor, synthar och hela den där grejen. Det mesta spelat av Mico Wave (Michael Lane) själv, men med en imponerande samling musiker som bistånd. Eller vad sägs om Maceo Parker, Bernie Worrell, Catfish Collins och så då Bootsy på rymdbas. Att sen låten förmodligen skulle kunna få självaste Prince att fundera över sin egen duglighet är inte illa. Makalöst.

Efterföljande ”Misunderstood” är lika bra. Här drar det mer åt Zapp-hållet med vocoder och härligt tjutande synthar. Det är nu jag går upp i varv och tror mig ha hittat en förlorad funkskatt och börjar kontakta mina vänner.

Tyvärr kollapsar drömslottet snabbt men säkert redan i skivans tredje spår. Mico Wave klarar aldrig att återhämta sig. Han har bränt krutet. Och min skinande skatt visar sig vara kattguld. Förvisso en ovanligt fin klimp, men ändå. Kattguld.

På de återstående sju spåren ägnar sig Mico Wave åt soppiga funkballader som inte gör någon glad (”Instant Replay” och ”Kiss”), bleksmetiga funknummer i mellantempo som inte ens Prince skulle kunnat rädda (”First Impression”, ”We Can Love Again” och ”It Happens Everytime”), ytterligare en hyfsad Zapp-pastisch med vocoder (”Sleeping Single”) och till och med en lam 80-talsfunkrockare à la Dan Reed Network (”American Dream”).

Men för femton kronor fick jag i alla fall elva minuter i den mest färgglada av funkhimlar. Den trippen hade jag kunde betala betydligt mer för. Och om jag satte betyget baserat på de två första låtarna skulle det vara minst det dubbla. Skönt att de båda fullträffarna ligger samlade först på A-sidan. Det gör dem enklare att spela ofta.