Varför göra något enkelt? Får man tillfrågan att göra en recension och göra det på vilken skiva man vill kan man göra det enkelt. Man plockar ut den bästa skivan man har i samlingen och skriver en 10 av 10 recension. I mitt fall skulle det bli det något med Ramones. Den enkla vägen skulle vara att ta ned albumet ”Ramones”, ”Leaving home”, ”Rocket to Russia”, ”Road to ruin” eller varför inte det klassiska live albumet ”It's a live”. Alla 10 av 10 recensioner. Varför göra det enkelt?

Jag valde ”Brain drain” av Ramones. En lite annorlunda Ramones-skiva. En skiva som har en speciell plats i min samling. Brain Drain släpptes 1989. Samma år fick jag min första CD-spelare. Givetvis var min första CD-skiva ”Brain drain”. Med bara en CD-skiva i samlingen så gick den väldigt varm. Det är nog det faktumet som gör att den har fastnat hos mig. ”Brain drain” behöver ganska många genomlyssningar för att lyssnaren ska hitta alla små finesser.

Normalt för Ramones är korta, snabba punklåtar utan små finesser. Här har allt tvärtom. Producenten Bill Laswell har försökt att tolka in Ramones i den samtiden som var då. Mycket hårdrock regerade på listorna. Produktionen har därmed blivit mindre punk och mer rockig och mer finslipad än de andra albumen. Det är nog det albumet där man hittar flest gitarrsolon från Ramones.

Ett annat faktum som bidrar till att produktionen är annorlunda är den mycket turbulenta tiden för bandet. Marky Ramone återtogs på trummor efter blivit nykter och gjorde comeback på skiva. Samtidigt var Dee Dee Ramone riktigt nedgången, och han lämnade bandet efter den här skivan. På sätt och vis är det sista gången den klassiska sättningen av Ramones jobbade ihop – Joey, Dee dee, Marky och Johnny. Plus att den ”femte” Ramones-medlemmen Daniel Rey var med och skrev de flesta låtarna och producerade två spår tillsammans med Jean Beauvoir.

Någon skrev att Ramones styrka var att de kunde gå upp på scen och spela tre timmar och bara rada upp hits. Få band i världen kan göra det. Samtidigt överlevde knappt en eller två låtar från albumen i den fasta live-repertoaren. Från ”Brain drain” överlevde tre – ”I believe in miracles”, ”Pet Sematary”, ”Merry Christmas (I don’t want to fight tonight)”.

Albumet inleds med just ”I believe in miracles”. Mycket tidtypisk ”allsång i en sportarena”-refräng. Plattan fortsätter sedan med låten ”Zero Zero UFO” och här kommer även det som blir lite av ett trademark för hela produktionen, tunga och långa trumintron. Skönt driv i hela låten. En många gånger glömd låt. Skivan fortsätter med lite mer punkiga ”Don't bust my chops” och ”Punishment fits the crime”. Apropå tunga trumintron så ska man lyssna på ”All screwed up”, låt nummer fem. Marky visar upp att han är tillbaka med besked. Ramones har ofta gjort bra covers så även på den här skivan. ”Palisades Park” har gjorts av otaliga artister, gissar dock att Ramones tolkar Beach Boys.

Sen kommer den låten som många förknippar Ramones med, ”Pet Sematary”. Specialskriven till boken och filmen med samma namn av Stephen King. Stephen King säger sig själv vara det största Ramones-fanset. Han skriver sina skräcknoveller till musiken av Ramones och i många böcker hittar man referenser till Ramones. Låten fick sin spridning via filmen och blev därmed mest känd för den stora publiken. ”Pet Sematary” är lite poppigare, mycket beroende på att Bill Laswell inte producerade den. Det gjorde Jean Beauvoir.

Sedan ökar tempot direkt med ”Learn to listen”. Den följs av poppiga ”Can’t get you out of my mind”. Från det skruvas tempot upp rejält igen på ”Ignorance is bliss”. För att sedan falla tillbaka till poppiga lugna ”Come back baby”. Det är just de här låtarna på slutet som drar ner betyget. Individuellt är de bra men lyssnaren kastas in i en bergochdalbana i tempo och stil. Dessutom är de här lugna låtarna väldigt tjatiga i texten. Skivan slutar dock med den lysande alternativa julsången ”Merry Christmas (i don’t want to fight to night)”.

Överlag är det ett bra Ramonesalbum för den frälste Ramonesfanatikern. Lite annorlunda och udda för att vara Ramones. Den inbitne punkaren som mest lyssnat på de tidiga Ramones-skivorna kommer nog inte gilla den här skivan. Skivan är nog det närmaste mainstream Ramones gjort. Ska man frångå Ramones-attityderna så är det ett bra rockalbum, bra ljud och lite udda, splittrade lösningar.

Jag gillar det! Det ska sticka ut. Det är inte fulländat och Ramones är inne på fel spår vilket rättades till nästa album ”Mondo Bizarro”. Ändå gillar jag det hela, det är charmigt och det finns många bra låtar som tyvärr lades i malpåse live. Det är värt att lyssna på.