Jag har svårt att komma förbi låt ett när jag lyssnar på ”Flavour Has No Name”.

Den är så förbannat vacker.

Hanno Leichtman, människan som döljer sig bakom namnet Static, har mestadels ett förflutet som drum'n'bass-producent. Mycket av hans tidigare arbeten fick uppmärksamhet tack vare mp3.com. Men på de fullängdare han släppt som Static (”Eject Your Mind” och ”Flavour Has No Name”) är det inte drum'n'bass som dominerar.

Det är istället lätt drömska bilder som svävar förbi, bilder som knastrar, knäpper, sprakar och ploppar nere i en hörnet.

Men till skillnad från många av sina elektroniska kollegor har Hanno även tagit hjälp av vokalister under arbetets gång. Men till skillnad från exempelvis The Notwist och Styrofoam är det inte riktigt lika mycket pop i grunden. Någonstans mitt emellan, på gott och ont.

På det hela taget är ”Flavour Has No Name” en rätt ojämn upplevelse. Vill man vara snäll kan man konstatera att det är kul med variation. Vill man vara lite mindre snäll kan man säga att skivan spretar lite för mycket för sitt eget bästa.

I sina sämsta stunder blir det lite för mycket ljudväggande för att jag ska tycka att det är riktigt kul. Det vräks på en massa ljud som sedan bara står och tuggar på tomgång. I de lägena trippar Static lite väl nära gitarronanerandets meningslösa lerfötter. Vill man sedan bli petig har några av spåren lite väl lösa konturer för att man ska kunna hålla intresset uppe, men det stör mig betydligt mindre.

Nåja, de goda nyheterna är att de här stunderna ändå är rätt få. ”Flavour Has No Name” är en riktigt trivsam skiva. Trivsam, på ett positivt sätt. Och överlag är det de vokala låtarna som jag trivs bäst med. Ronald Lippoks svaga pratsång i ”Ghost Boy” och ”Get Me Something Cold” ställer sig väldigt nära just The Notwist.

Men det är två kvinnor som lyfter två spår långt över alla. Dels är det Valerie Trebeljahr, till vardags i Lali Puna, som sveper sitt vokala trollspö över ”Turn On Switch Off” och dels är det Justine Electras insats i ”Inside Your Heaven”.

Den sistnämnda är egentligen tillräckligt för att jag skulle vilja tvinga alla jag känner, och alla de som råkar åka i samma tunnelbanevagn eller buss som jag, att köpa ”Flavour Has No Name”.

Och som den idiot han är har Hanno Leichtman lagt ”Inside Your Heaven” först på albumet. Först. Vilket betyder att jag måste lyssna på den minst fem gånger innan jag kan fortsätta med resten av skivan. Varje gång. Det har gjort att det tagit en faslig massa tid att lyssna igenom ”Flavour Has No Name” (å andra sidan kanske jag ska vara glad att den inte är 22 minuter lång, som det inledande, och helt makalösa, titelspåret på Paddy McAloons ”I Trawl the Megahertz”).

För när Justine börjar sjunga med sin spröda röst, över den varmt lågmälda musiken, smälter jag varje gång. En längtan lika desperat som hoppfull.

”You love me
show me”

Hennes röst klipps sönder. Bara lite grann. Som en cd som fastnar till innan den snurrar vidare.

”He can show me
hold me
forever”

Bakom Justine svävar musiken stilla förbi. Håller henne försiktigt uppe. Ser till att hon inte tappar balansen.

”Daddy told me
you love me
show me”

Det är musik så försiktigt vacker att den slår hål på det massiva, grå molntäcke som täcker verkligheten utanför. När ett mjuk, nästan trevande, klockspel smyger sig in skjuter solstrålarna ner och värmer världen.

”Inside Your Heaven” skulle utan problem kunna vara ett gömt extraspår på Luomos ”The Present Lover”.

Jo. Det är precis så bra.

Jag skulle kunna säga att det inte spelar någon roll att ”Inside Your Heaven” ligger där den ligger. Att jag inte mäter de övriga nio låtarna mot den.

Det skulle vara skitsnack, förstås.

”Flavour Has No Taste” är en bra skiva, som skulle kunna vara mycket bättre om några av de sämsta spåren plockats bort. Hade den däremot bjudit på tio stycken ”Inside Your Heaven” hade den varit fantastisk.

Men då hade jag, å andra sidan, förmodligen aldrig blivit klar med den här recensionen.