Karl Bartos var popkillen i Kraftwerk. Det var han som skrev alla melodier, hookar, refränger, schyssta breaks och allt annat som gjorde kvartettens musik så överjävla bra. Faktum är att Karl Bartos nog var gruppens allra viktigaste medlem. Lyssna bara hur tråkiga de blev utan honom på sitt senaste album ”Tour de France Soundtracks”.

Nä. Utan Karl Bartos, inget Kraftwerk.

Kanske är det så. Kanske var det han som mer än någon av dem vävde in popmusiken i deras elektroniska ljudvärld. Kanske hade de aldrig låtit som de gjorde utan honom. Precis som jag de senaste åren förklarat New Orders (tyvärr) nyfunna passion för tråkharvande gubbrock och deras lite otippade Joy Division-nostalgitripp med att Gillian Gilbert tagit ledigt från gruppen för att ta han om hennes och Stephen Morris sjuka barn. Det är ju bara att lyssna på The Other Twos skivor och jämföra med ”Get Ready” för att fatta att det som fattas stavas G-I-L-L-I-A-N-G-I-L-B-E-R-T.

Eller så är det bara jag, som nästan alltid hållit (och fortfarande håller) New Order som världens näst bästa popgrupp, är grinig och besviken. Kanske är det bara jag som försöker hitta en anledning att de inte är lika bra som när de var som bäst. Kanske är det en massa griniga, besvikna Kraftwerk-fans som, precis som jag, inte vill acceptera att det kanske är så enkelt att de inte längre ÄR lika bra. Och att det inte hade förändrats om Gillian och Karl varit med på de senaste skivorna.

Jaja. I vilket fall är det bara att konstatera att om Karl Bartos, som så många påstår, verkligen var Kraftwerks stora popkille, så lämnade han melodierna ungefär samtidigt som han lämnade gruppen.

”Communication” är inte den roligaste skiva jag hört, om vi säger så.

Jag brydde mig aldrig om att lyssna särskilt mycket på Bartos första projekt Electric Music (och kommer kanske inte bryta mig in i första bästa skivbutik för att upptäcka dem nu), men en gissning är nog ändå att Karl Bartos nog helst skulle vilja komma bort från ”popkillen i Kraftwerk” och få uppskattning för sina soloprojekt. Bli sin egen.

Då kanske man inte ska kopiera inledning från ”The Robots”, ett av Kraftwerks mest kända nummer, rakt av i inledande ”The Camera”, med precis samma ljud. Måhända att det är tänkt som en stor blinkning, en god portion självdistans, men det gör inte direkt att folk kommer att jämföra hans skiva mindre med Kraftwerk.

Jag menar, herregud, vi snackar om Karl-fucking-Bartos. En gång medlem i Kraft-fucking-werk, en av 1900-talets viktigaste grupper. Bartos skulle bli jämförd med Kraftwerk även om han spelade in en samling jojk-duetter tillsammans med Dr. Alban.

Och visst. Jag gillar ”Communication” bitvis. Det funkar när ”The Robots” vävs in i ”The Camera”. Jag gillar det där skrikande The The-munspelet i ”I'm the Message”. Jag gillar de många retroljuden som fullständigt dominerar på ”Communication”. Jag gillar särskilt ”15 Minutes of Fame” med sin text om dagens kändishysteri och sina bop-bop-bop-booi-ljud.

Bäst blir ”Communication” i danspoppiga ”Life” som faktiskt trivs riktigt bra i min stereo. Den låter faktiskt inte så lite som svenska The Embassys bästa stunder (eller om det borde vara tvärtom?)

Men så finns det saker jag inte gillar. Eller rättare sagt sådant som irriterar mig. Det första är just avsaknaden av melodier. Eftersom de flesta låtar är bakade på samma ingredienser flyter de ihop, blir alltför lösa i konturerna.

Men det finns ett större irritationsmoment: den där datoriserade robotrösten. Jag gillar den egentligen, men på ”Communication” används den till förbannelse. ”Electronic Apeman” är riktigt trevlig, men så har den gode Karl slängt in den där robotrösten och allt sladdar in i vägräcket.

Allt som allt lämnar mig ”Communication” rätt oberörd. Det finns en massa delar som är väldigt bra, men det är alldeles för sällan som de delarna bildar helheter värda att lyssna på. År 2003 är det Ralf und Florian som tar hem segern i de inofficiella Kraftwerk-mästerskapen.

Karl får trösta sig med ett hedersomnämnande för den riktigt, riktigt snygga cd-asken.