Recension
- Dance of Death (CD) Iron Maiden
- 2003
- EMI
Ojämnt och långt
Lyssna
Externa länkar
- Iron Maiden
- Bandets sida.
Att skriva om ett band som Iron Maiden är för mig en ganska stor grej. Det var ett av mina absolut första stora band, mina idoler, som jag höll mycket högt, tillsammans med Kiss och Twisted Sister. Det var min kusin på Gotland som fick in mig på det spåret och hans dubbelvinyl ”Live After Death” hamnade på kassett och gick varm 1985. Det var då, nu är nu. Iron Maiden släpper nytt.
Det första som slår mig när jag plockar upp skivan ur kuvertet är det fula omslaget. Ett Iron Maiden-omslag skall vara tecknat av Derek Riggs, absolut inte datorrenderat som det här är. Gör om, gör rätt. Kanske är det en petitess men jag tycker det är en viktig sådan, särskilt med tanke på att Iron Maiden har kanske de snyggaste och mest genomtänkta omslagen på sina plattor, oftast signerade Derek Riggs, som nu då tyvärr slutat upp med att måla Eddie-gubbar i diverse situationer, i alla fall till offentlighetens beskådning…
Albumet har föregåtts av singeln ”Wildest Dreams”, en enligt mig skitdålig låt. Det hade varit en bättre skiva om spår ett hade raderats. En käck historia som känns ihophafsad.
Låten har i sann Iron Maiden-anda ackompanjerats av en tafflig och b-betonad video, som så många gånger förr. Minns indianerna i ”Run To The Hills”, eller b-animationerna under ”Seventh Son of a Seventh Son”-eran. Fast med åren har det lett till att en viss charm växt fram. Skulle nästan bli besviken om Iron Maiden gjorde en seriös och tankeväckande video i stil med Metallicas ”One”, som enligt mig är ett mästerverk till video.
De bästa låtarna med Iron Maiden har genom åren varit de lite längre bitarna med ett mer storslaget och episkt anslag. Visst, de har gjort mycket mer än så givetvis, men låtar som ”Hallowed Be Thy Name”, ”Phantom of the Opera”, ”Seventh Son of a Seventh Son” och senare års ”The Clansman” tillhör mina absoluta favoriter i britternas gedigna låtskatt.
Detta verkar även grabbarna i Iron Maiden med härföraren Steve Harris i spetsen anse, för en snabb inventering av låtlängderna ger vissa ledtrådar. Av elva låtar är sex stycken över sex minuter och endast två hamnar under fyra minutersstrecket. Fast Iron Maiden har väl egentligen alltid gjort ganska långa låtar, även om låtarna genomgående känns längre på ”Dance of Death”.
Jag vet inte riktigt var jag placerar den här skivan i förhållande till de tidigare albumen. Låtar som ”No More Lies” och ”Montségur” håller riktigt hög klass, medan vissa, framför allt öppnande ”Wildest Dreams” knappt når upp till de sämsta tillfällena på ”No Prayer for the Dying”. Samtidigt har skivan en lite mer mörk framtoning, nästan lite som ”The X-factor” i vissa lägen.
De långa eposen till låtar gör även att jag nog håller ”Dance of Death” som lite svårtillgänglig. Även om det är melodiös matinémetal i sann Maiden-sling-stil, tar låtarna avstickare och gör att det ställs lite krav på lyssnaren.
Ska jag lyfta fram något jag stör mig på måste det absolut bli det alldeles på tok för frekventa och högt producerade användandet av stråkar, säkerligen inplockat för att stärka det episka ytterligare i låtarna, något som inte hade behövts enligt mig. Att de ligger så högt i ljudbilden är också förvånande, de tar nästan över kompgitarrerna i vissa lägen, som på titelspåret.
Kompgitarrerna, ja. Där kommer ett litet avbräck in än en gång. Jag saknar bettet i gitarrerna, de är för tama, för snälla. Det känns lite som om Janick Gers, Dave Murray och Adrian Smith på nåt sätt lutar sig tillbaka på det faktum att de är tre stycken och först i sina respektive solon engagerar sig fullt ut. Kompet känns ofta för tamt och tillbakalutat.
Någon som inte saknar bett däremot är Nicko McBrain bakom trumskinnen. Killen verkar ha fått en nytändning i och med att han för första gången är med som låtskrivare och låter väldigt alert på trumpallen. En glad överraskning för en gammal trummis som jag. Även sirenen himself, Bruce Dickinson, klämmer i och visar på ett brett register. Men å andra sidan är ju inte det nåt nytt. Killen har ju gång på gång genom åren visat sin briljans som sångare.
Kontentan blir i slutänden att det blir lite för episkt för min smak. Vissa låtar borde ha hållits ner en stund för att vinna i slagkraft. Jag är inte med hela tiden. Att det är hela elva låtar på skivan också gör sitt till och totaltiden blir alldeles för lång.
Annars startar skivan, om man bortser från spår ett, på ett ytterst trevligt sätt och det är där mina favoriter finns. Sedan planar skivan ut och låtar som ”New Frontier” och ”Paschendale” håller inte hela vägen. Spår som ”Face in the Sand” kommer nog att växa ytterligare och fungera fantastiskt bra live. Skivan är väldigt upp och ner med riktiga stordåd, men också riktiga bottennapp. Jag skulle dock med bestämdhet säga att stordåden väger upp bottennappen.
Troligtvis kommer den här skivan att snurra i mer korta stycken snarare än från början till slut. Både på grund av längden och det ojämna materialet.
Publicerad: 2003-09-14 00:00 / Uppdaterad: 2003-09-14 00:00
49 kommentarer
Yes! (Sorry, men jag var tvungen, kom precis hem ifrån puben…)
#
WOHOO!
#
Nietzsche! Hahahahahaha! BORTGJORD!
#
”enligt mig, enligt mig, enligt mig.” klart det är enligt dig, det är din recension!
6/10 känns förövrigt som ett rättvist betyg.
#
Jag vann Seventh son of a seventh son på ett lågstadiedisko. Under mitt första högskoleår var jag av nostalgiska skäl tvungen att köpa CD:n. Nu, sisådär fem sex år senare, tror jag att jag tycker om den på riktigt, och vill gå vidare lite med Iron Maiden. Vilka plattor bör jag köpa för att få något åt Seventh son – hållet?
#
Nu när jag läst vilka som recenserats också måste jag ändå få säga… IRON MAIDEN ÄR DET TRÅKIGASTE SOM FINNS! Tack.
#
Kan man verkligen lyssna på metal?
#
nä inte går det att lyssna på metal….listpop är det som gäller!
#
”Ett Iron Maiden-omslag skall vara tecknat av Derek Riggs, absolut inte datoranimerat som det här är. ”
Låter spännande med ett animerat omslag.
#
”Kanske är det en petitess men jag tycker det är en viktig sådan, särskilt med tanke på att Iron Maiden har kanske de snyggaste och mest genomtänkta omslagen på sina plattor, oftast signerade Derek Riggs, som nu då tyvärr slutat upp med att måla Eddie-gubbar i diverse situationer, i alla fall till offentlighetens beskådning…”
När jag var liten så påstod vuxenvärlden att man blev dum i huvet av att lyssna på hårdrock. Hem och skola gnuggade väl geniknölarna, la ihop ett och ett och kom fram till att de där långhåriga killarna som strök runt i korridorerna med monsterlappade jeansjackor i regel kvitterade ut högstadiebetyg som såg ut som stryktipsrader. Vi andra däremot visste ju hur det förhöll sig. Man blev inte dum av hårdrock.
Man var dum och började därför lyssna på hårdrock. Det är en viss skillnad.
#
Håller väl i stort sett med om betyget. Hade kanske satt ett snäpp lägre tillochmed.
Ett nytt album med Iron Maiden brukar på något sätt kännas intressant och kul…Det var annorlunda denna gång. Singeln Wildest dreams var ju som sagt inte en sådan pärla som singlarna de tidigare slängt ur sig. De är verkligen helt slutpumpade på idéer, och man har hört allt förr….Ointressant och inte så hög klass som tidigare verk är min åsikt. De flesta låtar är dåliga versioner av det gamla och man har hört allt förr. Gillar inte heller ljudet på skivan. För digitalt för min smak, och som sagt alla dessa fula stråkar förstör.
Journeyman är lite kul dock, med massa akustiska gitarrer.
De kunde gärna fått arra den utan trummor och syntstråkar för min del.
So there.
#
hur länge ska man behöva vänta på en mars volta – recension?
#
tills solen slocknar
#
Hur man kan skriva en sådan tråkig recension på en så spännande skiva är ett mysterie!
#
”och totaltiden blir alldeles för lång.”
Okej jag förstår vad som menas, men jag vill ändå påstå att totaltiden ska vara lång när artister gör skivor. Ta Weezer som exempel, varför gå och köpa deras skivor till fullpris när de är ca 30 min långa. Jag är evigt tacksam för att jag inte köpte deras Green Album som var 28 min lång. Det är ju för fan singellängd. Jag brände den och är närmast stolt över att inte ha gått på den niten. Nä tacka vet jag Smashing Pumpkins som gav ut halvtimmessinglar och Soundtrack of our lives vars debut var över 70 min. Sånt ger cred.
Iron Maiden rockar!
#
En gång satt jag barnvakt åt bruces son, som oerhört väluppfostrad och talade fantastiskt fin engelska. Bruce själv är ju också trevlig, fast han ser töntig ut i sina olika träningsoveraller (till råga på allt så är han väldigt kort också).
Jojomensan…
Iron maiden kan man ju hänga upp, här och där.
#
Den optimala längden på ett album är någonstans mellan 35-45 minuter. Det är jävligt sällsynt med album över 50 minuter som känns helgjutna, utan ”fillers”.
#
Mitt illatyckande om Iron Maiden går inte att beskriva i ord.
#
”animerade skivomslag”. Holo-3D?
:DDD
#
för övrigt används ordet ”lite” 8 gånger i denna recension. det tyder på tveksamhet hos recensenten.
#
och ordet ”känns” 4 gånger.
#
Who: ”illatyckande”? innovativ svenskanvändning – initiativet applåderas, även om resultatet kanske inte riktigt håller måttet.
Tomas Lundström: Du får tycka vad du vill. Du kanske till och med har rätt. Men snälla, snälla, läs lite böcker och lite andra recensioner, öva, öva, öva och kom tillbaka när du lärt dig skriva någorlunda. Klumpiga meningar, överanvändning av ord som indikerar osäkerhet, rena felaktigheter och framförallt en stil med total avsaknad av bilder och liv. Trist är bara förnamnet.
#
Ja animerat är helt klart fel ord. :) Ni förstår nog vad jag menar ändå. Jag vill ha de tecknade omslagen.
Angående osäkerheten håller jag inte rikigt med, även om det varit snabba ryck med recensionen. Kanske skulle jag ha gett den mer tid, men bestämde mig för att jag hade en bra bild av skivan. Faktum kvarstår att den är väldigt upp och ner.
Mitt sätt att skriva på… tja, den som lever får se. Förhoppningsvis lär man sig mer och mer med tiden.
#
Ed: nej, det är ett mysterium.
#
Allvarligt talat, spelar verkligen Maiden metal fortfarande? Det jag har hört från dne här plattan låter mer som någon slags insomnad symfonirock… Lagom beigt!
#
Ibland svider det att Thomas fick skribentplatsen och inte jag. Jag skriver bättre, tycker jag.
#
Maidens största inspirationskällor har ju alltid varit Yes, Genesis och Emerson, Lake & Palmer…
#
warren zevon?
#
Vad hände med BCQ?
#
lo and behold it is the empire of the night: Pröva Piece of mind, den innehåller inga synthar som 7th son men är aningen mer ”finputsad” i soundet, saknar råheten som finns på the number of the beast som också den är utmärkt. Skivan innan 7th son Somewhere in time är en klar favorit och ofta uppskattat av hängivna maiden nördar. Det är första plattan de använder synthar på och den har ett hårdare sound än 7th son men syntharna ger ju bägge dessa plattor en extra dimension.
#
Känner att jag behöver försvara maiden lite, mest för sakens skull…
Kom igen nu, skivan är ju det bästa maiden tryckt ur sig på länge. Paschendale är grymt skönt 80-talig och når helt klart hela vägen fram. Maiden är numera som bäst när de gör långa episka låtar om de skippar det eviga repeterandet av refrängen, tänker mest på ”The Angel and the Gambler” från kassa plattan Virtual XI.
Att det inte är några direkta nyheter eller nyskapande spår på skivan är väl inte helt oväntat, och ärligt talat: maiden vore ju inte maiden om de höll på och ”metallica-de” sig hela tiden. Inte fan blir nån förvånad över att AC/DC låter lika dant år efter år?
Vad gäller omslaget och Derek Riggs så tror jag inte han hade gjort mkt bättre ifrån sig, han har ju inte ritat ett bra omslag på flera år. Kolla bara på Gamma Ray och vilka nu mer han målat åt. Hans egna tavlor är ju rent hiskliga… Visst, omlaget suger hårt men mr Riggs hade nog inte styrt upp det…
Så slutgiltigen, Up the Irons!
#
I mitt tycke är DOD det bästa dom gjort sedan ”7'th Son” och klart bättre än ”Brave New World”. Om du inte gillar episka låtar då är det nog dags att du letar efter andra band. Låten Paschendale kan rent av vara den bästa episka låten Adrian Smith/Maiden någonsin skrivit. DOD betyg från mig: 9/10
#
Dah, detta är inte en skiva som man kan lyssna på fem gånger för att får ett rättvist omdömme, Jag själv behövde ca 20 genomlyssningar och nu sitter den som en smäck!
9/10 – Årets Skiva? Den verkar jäkligt ohotad!
Angående Riggs, så är ju Gamma Rays Powerplant ganska snygg…
#
wildest dreams: mycket dålig låt, det som är bra är dock det sista av de tre ackordbytena i den första delen av reffrängen, ganska skönt…
Rainmaker: helt ok maidensnärtis som kvalar in bland andra kortare rekordeliga låtar från senare plattor utan episka anspråk som futureal, man on the edge, lord of the flies, här finns en ordentlig refräng o fin brygga och detta är inget de behöver skämmas över att de gett ut.
no more lies: typisk harris försök till episk låt, stämningsfullt i början med x fator känsla, helt ok reffräng, men när versen drar igång finns inte trycket kvar längre, utan låten avslöjar sig som den upprepning av tidigare form den är.
Monstégur:
ett försök till något nytt, ingen låt som kan avfärdas helt som upprepning av gammalt. Bra kraft i sången av bruce, andra delen av refrängen är dock lustig och påminner mig om the sheriff of huddersfield från wasted years / stranger in a strange land singeln. Ingen favorit låt men inget att dissa, ganska coola o elaka riff också.
Dance of death: ännu en låt som för tankarna till x factor, man har hört det förr och en låt som the aftermath från nämnda skiva är att fördedra. Här blir det riktigt trögt o mossigt efter ett tag och gitarren som följs av stråkarna när låten drar igång efter den lugna inledningen är ingen rolig historia, det är inte detta man vill åt av de keltiska känslorna, glada skottar med säckpipor vill jag inte se dansa runt när jag lyssnar på maiden. Ointressant, onödig och tråkig låt om man har hela maidens samlade katalog i bakhuvudet. Att de i slutet också smyger in på det melodiösa spåret och krämar på med klassiska ackordföljder som för tankarna till hallowed be thy name är inte oväntat.
gates of tomorrow: lite halvfånig sak, men reffrängen har skönt tryck, med fint jobb av nicko.
new frontier: inget försök att återupprepa några gammla framgångslika recept men men ändå en ointressant låt, mycket blek.
paschendale: skön mystik i början…. vad hände där borta egentligen hmm?
bra vers, jobbigare proggressiva tendenser och taktbyten senare vilket gör att låten blir trist, reffrängen, låten känns petentiös på ett negativ sätt, men det är ett ambitiöst försök känns det som, kanske…
face in the sand: skivans bästa spår. Här får man ihop essensen av de episka ansträngningarna, lyckas med att bygga upp en mycket fin förväntan som inte rinner ut i sanden utan blir riktigt bra när nicko går på med kaggen, här gör syntharna (stråkarna)? sitt till, bruce kommer in och allt stämmer, bryggan är snygg håller uppe trycket och reffrängen är klimax, riktigt, riktigt bra låt, måtte de spela den live!
age of innocence: Ganska ”farliga riff”, fräsch låt som inte heller ger en känsla av att plagiera något gammalt, reffrängen lyfter riktigt fint, något speciellt med denna även om den inte går till historien.
journeyman: den är vacker faktiskt och står verkligen för något nytt som maiden inte gjort tidigare, fin avslutning på plattan.
spontant, kanske ändrar jag mig.
#
Jäkligt bra skiva. Just nu känns den bättre än Brave New World och kan helt klart konkurrera med 80-talsplattorna. Tycker dock att Maiden ska sluta försöka skriva korta rockers. De lyckas helt enkelt inte längre. Det är väl bara Rainmaker som känns bra. Nä, i stället ska de köra proggrejen fullt ut och bara göra en massa långa episka låtar för det är då det är som bäst. Paschendale kvalar in bland de fem bästa låtarna de nånsin gjort!
#
…att skriva först när man kommer tvåa! skrattar så jag dööör
#
Nä, nu är det dags för en Mars Volta recension. Kom igen, ni har 4 timmar på er att fixa fram en. Det grejar ni.
#
det är ingen som fattar mars volta på dagens!
#
Den som väntar får se. ”De-loused…” är ju ett sant mästerverk, men så länge jag är medveten om det själv spelar det ingen roll om de inte uppmärksammar den. Det är trots allt så att man bör följa sina egna inre röster och inte behöva få dem bekräftade hela tiden.
#
Den här kritiken mot Tomas är så jäkla inskränkt svensk att man tappar andan. Jag känner ingen som är så initierad i hårdrocksvärlden som herr Lundström, men eftersom vissa små tomtenissar vill sitta hemma på kammarn och gnälla ikapp med jantelagen så blir det alltid så här. Ta och väx upp och gör något kreativt själva istället för att mumla massa svenskt gnäll!!
#
all heder till skribenten. Jag har själv bara hört en låt från skivan(dance of death) så jag har ingen större åsikt om skivan än så länge. Men det var inget större fel på recensionen i sig tycker jag. Ang. Längden på plattor så såg jag att ngn skrev att en platta knappast kunde vara gjuten om den var längre än 50min, då ska jag säga dig att du har missat så jävla mkt bra plattor isf :p vår tids största mästerverker Tool – Lateralus överskrider den gräns med ~25min o den plattan är ett musikaliskt mästerverk! sen Smashing Pumpkins – Mellon collie & the infinite sadness som dessutom är en dubbelskiva! 2×70+min är inte så pjåkigt eller? kram på er!
#
Videon som gjordes till ”Wildest Dreams” måste vara något av det sämsta i videoväg jag beskådat. Videon känns så otroligt daterad. Lägg av Maiden, det är inte kul längre.
#
Från Soundhouse tapes till OCH med Fear of the dark, sen är det tragikomiskt gubbdagis med upprepning och försörjningsplikt. Nej, första låten, första riffet… Nu går jag och sätter på några Maiden-sidoprojekt och drömmer mig tillbaka.
#
Ärligt talat, en ny Maiden-platta 2003 är ungefär lika kul som att käka damm. Endast kul för bakåtsträvande fjunmuschar som tycker ”nostalgi” är det finaste som finns. Vi andra håller oss gärna undan.
#
Kolla in http://www.derekriggs.com så ska ni få se att han gått ner sig i data-träsket han med … Skulle lika gärna kunna vara han som gjort DOD omslaget.
#
Har alla skivor med Maiden och sett dem live 15 gånger. Jag tycker att Dance of Death är det bästa album gubbarna gjort sedan seventh son…! Jag hade nästan gett upp hoppet…för de senaste skivorna…har inte varit några höjdare. Så..jag blev glatt överraskad. Nicko spelar underbart på trummorna…helt underbar skiva. Maiden har hittat tillbaka till det ”enkla” igen…Kanonskiva!!..Ps. Håller med om att omslaget är katastrof…det skall INTE vara m h a dator…Derek skall rita!!Ds.
#
Alltså maiden blir sämmre ju mer man hör dom. Borde man inte ha växt ifrån dom vid det här laget? kanske inte, men nej dom va bäst förr och borde lägga av nu när dom fortfarande är ok 5/10 !
#
Helt klart årets skiva. Har själv lyssnat på Maiden sedan ett antal år tillbaka. 1984-85 inhandlade jag mig Number of The Beast. Har sedan dess varit fast. I alla fall så håller jag inte med grabben som skrivit recensionen. Visst är Wildest dreams inget att hänga i granen direkt, kanske inte Journeyman heller. Men de resterande låtarna är riktigt bra. Att säga att Paschendale inte håller är ren idioti. Den är en av de bästa på skivan tillsammans med Face in the Sand, DoD, Montségur mfl. Ni säger att ni hört det förut, mycket möjligt säger jag. Men det är det som är grejen. Maiden är Maiden, och inte hade jag velat att de skulle byta stil a la Metallica? Stråkarna stärker låtarna. Bra sång av Bruce, underbart trummande av Nicko. Men på en punkt håller jag med dig. Gitarristerna spelar lite för tamt. För övrigt anser jag att detta är en mycket bra album och jag sträker mig till 8 av 10 möjliga.
#
naturligtvis har alla rätt till att ha en smak, även en rescensent…
Men när denne menar att han efter fem genomlyssningar är kapabel att skriva en vettig recension börjar man ifrågasätta hans förmåga. när han sedan berömmer Metallica i samma recension förstår man att han är ute och cyklar…
När man sedan läser betyget inser man att han inte överhuvudtaget fattat vad iron maiden handlar om.
Som sann pedagog tänkte jag upplysa om detta så vi slipper liknande bedrövelser om samma gosse ska skriva(ner) nästa Maidenskiva…
Maiden behöver väldigt många genomlyssningar för att sitta och det är när detta är gjort som man inser hur stora de är(i motsats till Metallica vars experimenterande man bara blev mer och mer less på och deras nya skiva som man somnar till efter 10:talet försök.
Sammanfattningsvis: Lyssna på skivorna du ska skriva om, eller överlåt det till nån som fattar vad det handlar om!
DOD förtjänar 10/10!!
#
Kommentera eller pinga (trackback).