The Notwist.

Vill jag göra det enkelt för mig skulle jag kunna sluta där. Tyska Styrofoam gör, precis som The Notwist gjorde på ”Neon Golden”, lågmäld, nästan försynt, gitarrpop klädd i elektronisk kostym. En kostym som knäpper, knastrar och fräser.

Fast på ett snällt sätt.

När man hör musiken som Arne van Petegem knåpat ihop på Styrofoams senaste album är det inte särskilt förvånande att han turnerat med just The Notwist, både som förband och som extramedlem. Och den stora skillnaden den här gången, kanske inspirerad av The Notwist, har Arne den här gången även tyckt att tiden är mogen att ta steget från den instrumentala världen och greppa micken själv.

Det vore fel att säga att Arne har musikvärldens starkaste röster, men hans tunna röst och lätt brutna engelska passar musiken, även den spröd och bruten.

För även om musiken i sig gungar fram som en barkbåt i en långsamt rinnande vårbäck är den byggd kring kantiga ljud och lätt upphackade rytmer som ibland är på gränsen att tappa sina konturer. Men precis varje gång den stöter emot land studsar den tillbaka igen och fortsätter sin stillsamma färd längs med strömmen.

Och hela tiden blir summan alltid varmare och mjukare än sina kallt, kantiga delar. Det finns alltid en akustisk gitarr, flöjtslinga eller keyboardackord som hjälper sången att väga stå emot de smattrande rytmerna.

Tyvärr finns det några rejäla bläckplumpar i protokollet. ”I Have to Keep Reminding Myself to Be Pleased” är inget annat än en elektronisk motsvarighet till ett alldeles för långt och alldeles för meningslöst gitarrsolo. Avslutande ”If I Believed You/Back Into Focus” guppar också omkring farligt nära irritationens gräns.

Men efter lite programmerande har skivans åtta spår blivit sex och en väldigt trevlig liten ep. Och även här finns det några spår som lyfter sig ett litet snäpp över de andra. Den naivt gulliga popkaramellen ”A Heart Without a Mind” är en sådan. Vemodiga ”You Pretend You Own This Place”, där Arnes röst hela tiden balanserar på gränsen att bli digitalt misshandlad, är en annan.

Men allra mest handlar Styrofoams senaste album om två spår: ”It Wouldn't Change a Thing” och ”Forever, You Said Forever”.

I det första fallet jammas sången fram genom ett datoriserat röstfilter innan låten exploderar i en underbart sorgsen bagatell, som gjord för mörka höstkvällar när vinden blåser lite extra kallt. ”Forever, You Said” å sin sida, börjar med ett skrapande ljud som förvandlas till en varm melodi, en melodi som sedan blir som en avlägsen betraktare till det gräl kring ett havererat förhållande som läggs ovanpå. Starkt och intensivt i allt sin enkelhet.

Don't leave me.

”I'm What's There to Show That Something's Missing” innehåller några riktiga magplask, men i sina bästa stunder är albumet vackrare än det mesta just nu.

Och det, ja, det kan räcka långt.