Sophie Rimheden. Ett av årets mest intressanta namn. Kom ihåg var du läste det först. Ja. Kom ihåg det.

För det var med största sannolikhet inte här.

Få svenska artister på någon slags alternativ scen har fått så mycket uppmärksamhet i media de senaste månaderna som just Sophie. Precis som The Streets ”Original Pirate Material” förra året fick både rock- och dansmänniskor att förenas under gemensam flagg har ”Hi-Fi” rönt uppskattning långt utanför de kretsar som vanligtvis intresserar sig för den här musiken.

Och det finns anledning. Sophie Rimheden låter inte som särskilt mycket annat just nu. Eller, ja, tidigare heller, för den delen.

Att ”Hi-Fi” släpps på klippåklistra-bolaget Mitek är på något sätt helt naturligt. För precis som bolagskollegorna Andreas Tilliander, Andreas Berthling och Claudia Bonarelli är ”Hi-Fi” i grund och botten en uppvisning hur man stoppar in rytmer i en hushållsmixer och tejpar ihop det som kommer ut. Men Sophie har på många sätt faktiskt gått längre än många andra i genren.

Att hon sjunger är förstås en mindre revolution i en omgivning där de flesta knäpper och knastrar lite försynt långt bort i högtalaren. Och faktum är att ”Hi-Fi” är ett möte mellan pop och clicks-n-cuts. Pop-n-click? Pop-n-cut? Click-n-pop? Pop-n-go? Eller ”electro glitch pop” som pressmaterialet kallar det.

Det är inget att sticka under stol med att just sången ger de enskilda låtarna en helt annan karaktär. De blir mer just låtar istället för ljudbyggen. Men i Sophies värld får inget poppa loss hur mycket som helst, det sätter hennes digitala sax stopp för.

Det allra tydligaste exemplet kommer i ”In Your Mind” som är den överlägset snyggaste återanvändningen av Bananaramas ”Cruel Summer” jag hört så här långt. Sophie tar originalet, slänger upp det i luften, styckar upp det i sina minsta taktbeståndsdelar med en sylvass sushi-kniv innan det landat, blandar med ris och småspik, rullar ihop allt i sjögräs och häller soja över resultatet. Knasigt bra.

Så fortsätter ”Hi-Fi”, pop över en kaotisk ljudvägg som ibland går loss som en skenande popcornmaskin och andra gånger ligger och sprattlar i spastiska elsladdsdödsryckningar. Ibland står någon och skär i metall lite längre bort i studion bara för att, andra gånger springer någon förbi med Kraftwerk på högsta boombox-volym.

Lyssna bara på helstressiga dansmonstret ”Panic”. Händerna i luften! Händerna i luften!

Dessutom får ännu ett instrument en väldigt framträdande roll på ”Hi-Fi”: Sophies röst. Och då menar jag inte att hon sjunger. I alla fall inte bara. Genom hela skivan körs hennes röst genom en autotuner som sedan tweakas upp och ner och åt ungefär alla håll som går. Acid house som bara den.

Men hur långt in i framtiden ”Hi-Fi” än må dansa runt så gör sig åttiotalsvågen påmind rätt ofta. Jag har bestämt mig för att den där ”uh-oh-uh”-refrängen i ”Strange” är plockad från Laura Branigans ”Self Control” och sedan är jag rätt övertygad om att det faktiskt är en gitarr från Nik Kershaws ”I Won't Let the Sun Go Down on Me” som säger hej i ”You”.

Tyvärr misstänker jag att ”Hi-Fi” blir ännu en av skivorna som tippas av på ändhållplatsen märkt ”Kritikerfavorit”. Musik som alla är överens om är apbra, men som inte en käft kommer att köpa. Och det är riktigt synd.

För hur man än vrider och vänder på det är ”Hi-Fi” pop. Helt vanlig pop med en massa ovanliga ljud.

Låna Sophie Rimheden ditt öra nu om du inte redan gjort det.