dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Big Gipp: Mutant Mindframe
Mutant Mindframe (CD) Big Gipp
2003
Edel/Koch/In the Paint/Goodie Mob Records
5/10

Slåss med treeggat svärd

Lyssna

Sök efter skivan

Ola och jag hamnade i en språklig diskussion i samband med min recension av Rigmor Gustafsson. Jag hade omnämnt Big Gipp som gamle Goodie Mobaren.

Ola tyckte att det antydde före detta. Jag menade att det var precis vad jag menade. Att det aldrig mer kommer någon skiva med Goodie Mob.

- Det gör det visst det. Men utan Cee-Lo, hävdade Ola.
- Då är det inte riktiga Goodie Mob, svarade jag triumferande.

Ola får förmodligen ändå rätt. Det blir med största sannolikhet ännu en Goodie Mob-skiva (fast utan Cee-Lo då). För Big Gipp kommer inte att lyckas göra om Cee-Lo:s bedrift att få en framgångsrik solokarriär. För det är han alldeles för osäker på om han verkligen vill ha en. Framför allt verkar han orolig att någon ska hävda att han sålt ut.

Som ett resultat känns ”Mutant Mindframe” just osäker. Vaksamt blickande åt alla möjliga håll. Tvetydig och tvekande. Splittrad snarare än varierad.

Det känns som om Big Gipp oroligt crunkar och buckar så att klubben ska få sitt. Mest för syns skull, för det smäller aldrig på riktigt. Det välter inte. Han skapar inga kravaller. Det blir mest mer av samma, fast tamare, som vi redan fått i massor bara i år från Killer Mike och Bone Crusher. Den här sortens materialet utgör grovt räknat en tredjedel av skivan och träffar inte mig så att det känns.

Den andra tredjedelen är den som överraskar mig mest. Här rör sig Big Gipp i vad som får räknas som g-land. Någonstans mellan 2Pac och Trick Daddy bjuder han på gammal god gangsta med vass kant. Även om kostymen inte passar fullt ut sitter den ofta bra.

Bäst är det sista tonläget där Big Gipp mjuknar, slappnar av och kliver ut i solen. Där han bjuder på tvättäkta d-funk som får mig att tänka på både Rick James och George Clinton i Parliaments mjukaste tappningar.

Som i albumets överlägset bästa låt ”Steppin' Out” (vilket händelsevis också är första singeln). Gör dig själv en tjänst och kolla upp åtminstone den. Jag brukar fastna på den och spela den ett par gånger innan jag tar mig an slutet av skivan. Månadens låt alla kategorier.

Men en låt gör ingen skiva och när till och med d-funkmästaren André 3000:s bidrag ”Boogie Man” låter halvhjärtat vet både du och jag att något är fel med helheten.

För Dungeon Family-komplettister är det här ändå ett måste. För er andra kan det kanske kvitta lika.

Men glöm för allt i värtlden inte att kolla upp ”Steppin' Out”.

Patrik Hamberg

Publicerad: 2003-09-12 00:00 / Uppdaterad: 2007-05-02 14:01

Kategori: Recension | Recension: #2185

4 kommentarer

när kommer birdmanrecensionen då?

Robert D Oregistrerad 2003-09-13 12:39
 

just de! en annan sak, vad e skillnaden mellan d-funk, g-funk? finns de a-funk och b-funk också?

ijah Oregistrerad 2003-09-20 13:26
 

D-funk är ett begrepp som myntades av Fifi Nylander i recensionen av Dungeon Family. G-funk är ett mer vedertaget begrepp.

Båda är moderna tolkningar av p-funken, så gränsen är av naturliga skäl hårfin. Men några klassiska g-funkskivor från den amerikanska västkusten är Dr Dre ”The Chronic”, Warren G ”Regulate” och Snoop Doggy Dogg ”Doggystyle”. D-funken representeras först och främst av söderns Atlanta-gäng som samlades i Dungeon Family, exempel på stilen hittar du hos många av de som medverkade på skivan ”Even in Darkness” (Outkast, Goodie Mob, Slimm Calhoun et al).

Gipp levererar här en handfull låtar som drar mer åt västkustsoundet, men självklart också en del som har sina tydliga rötter i södern.

Blev det klarare?

Patrik Hamberg Oregistrerad 2003-09-20 17:28
 

tack så mkt patte-man! nu har jag allt klart för mig igen! :D

ijah Oregistrerad 2003-10-18 18:49
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig