”Det är så rått, rent och primitivt att det får Lars von Triers filmer att framstå som Jerry Bruckheimer-produktioner”, skrev jag, Kristofer Ahlström, när jag, Kristofer Ahlström, prostituerade mina åsikter.

Om du var där, på Hultsfred alltså, och råkade snubbla över festivalens programblad så finns chansen att du läste ovanstående stycke. Det var nämligen där jag horade ut mina åsikter i utbyte mot pressplåtar och ölbiljetter. Jag utnyttjade, för övrigt, ingetdera.

Jag som, kanske, inte ens gillade The Raveonettes.

Just då hade jag inte bestämt mig.

Alltså, jag gillade The Cramps- och The Jesus and Mary Chain-stölderna. Jag gillade attityden. Jag gillade det där spottloskekletiga fingret i luften.

Och det här är inget tjat om The-trenden, vad det nu är, men samtidigt släppte ungefär FEM MILJONER band nya plattor och FEM MILJONER band hade bistra uppsyner under rufsiga luggar, lågt skurna jeans och PA:t riktat mot skrevet.

För att sticka ut ur denna oformliga garagegröt tog danskarna till det som danskar alltid tar till när de vill sticka ut.

Ett manifest.

Danskar är tokiga i manifest.

Det gick ut på att allt skulle spelas i Bb-moll, att varje låt max skulle bestå av tre ackord och inte vara längre än tre minuter. Inga cymbaler, ingen hi-hat. Punkt.

Och det fanns något beundransvärt i den där kompromisslösheten. På något sätt gjorde detta spartanska omslagspapper, gråsvart som ett par slitna Nudie, att allt kändes sammanhållet över de kompakta tjugofyra minuter som skivans åtta spår var fördelade på.

Jag är extremt medveten om att det handlar om image. Om att köpa en image. Och jag köper det – alla älskar ju en image. Det är därför jag älskar skivor av The Spooks, Polyphonic Spree och GWAR (okej då, nu ljuger jag igen), det är därför Ultimate Warrior var så mycket tuffare än Hulk Hogan någonsin kunde bli.

Till uppföljaren, och nu pratar vi alltså ett andra album inom loppet av knappa halvåret, har deklarationen modifierats något – tonarten är Bb-dur, istället för Bb-moll. Konvolutet följer fortfarande femtiotalets noir-estetik, men varför Sune Rose Wagner försöker se ut som en Steve McQueen inför en tangoafton på Blue Oyster Bar övergår mitt förstånd.

På ljudfronten då? Tja, en hel del nytt, faktiskt.

För det första är det där mörka och rostiga bortfilat på ”Chain Gang of Love”. Förvisso förekommer det slammer och oväsen, men produktionen har definitivt genomgått en ”Fab Five”-makeover (snacka om att ”Fab Five” är det bästa programupplägget någonsin i televisionens historia) med slipning, ansning och pudring.

Twang-vågorna rullar som de fetaste svallen på Waikiki Beach i ”Let's Rave On” och ”Love Can Destroy”. ”Little Animals” är Beach Boys med händerna grävandes i fluktartrenchcoatens fickor och titelspåret måste, jag skriver MÅSTE, komma i en Ronnie Spector-version i framtiden.

Om ”Whip it On” skrev jag, Kristofer Ahlström: ”Som en Cadillac Eldorado i tvåhundra knutar, med distpedalen i botten och bilradion surfandes mellan sextiotalsrockabilly, Spectors flickgrupper och soundtracksen till de tuffaste B-skräckisarna som aldrig lämnade klippbordet i Hammer-studion på fyrtio- och femtiotalet.”

Men på ”Chain Gang of Love” är det varken rått eller särskilt primitivt längre. Mer drömskt och jukeboxanpassat.

Mer Buddy Holly än The Cramps. Mer ”Down on Me” på ”Darklands” än ”Never Understand” på ”Psychocandy”, så att säga.

För: The Raveonettes och The Jesus and Mary Chain. The Raveonettes och The Jesus and Mary Chain. The Raveonettes och The Jesus and Mary Chain.

Äsch, det där var roligare i teorin.