Jag vet inte om Parkers tredje album ”Le Petomane” är bra eller dåligt.

Å ena sidan är denna trio cool för sin så medvetet ohippa hippa inställning till musiken.

Å andra sidan framstår deras Parker-prylar lite töntiga, på gränsen till clownaktiga.

Å ena sidan framstår deras surf-pop-rock influenser som stentuffa.

Å andra sidan blir Parker allt som ofta nästan musik för vuxna flick- och pojkrum.

Å ena sidan allvarligt.

Å andra sidan banalt.

Patrik Hamberg skrev om förra fullängdaren,” Delusions of Grandeur” att bandet behövde en linje. Kanske till och med en producent. Tyvärr struntade Parker i det. För en linje saknas där vi som lyssnare åker kana mellan Fidget-doftande ”Lalalala” till klockrena surflåten ”Wham bam bam”. De bara kör på i sina små hemsnickrade popmelodier. Eva, Klaus och Carlos Parker kan fortfarande göra söta nonsenslåtar som fastnar med ett tralala mellan tänderna.

Visst hörs det att det är parker är tillbaka även om en blåssektion får spelrum på ”Pogo Pogo” och ”You Shouldn't Marry That Girl”. Den förras intro får Jack Brothers att blekna, och den senare är en mix av Cardigans och Catatonia.

Ja, jag tilltalas av trallvänliga poplåtar på rim. Men jag köper inte Parker för det. Det känns lite oengagerat, och kanske för mycket på låtsas än på riktigt. Tyvärr var det väl så redan med ”Aderpale” och ovan nämnda uppföljare. Men jag greppar liksom inte vad Parker vill, och det kanske är det som stör mig. Vill trion underhålla? Eller beröra? Eller bara göra det de själva gillar?

Men sämre än tidigare är det inte. Å andra sidan är det inte bättre heller.