I generationer har ensamma, ledsamma män och kvinnor ventilerat sina känslor med hjälp av akustisk gitarr och vibrerande stämband.

Singer/songwriters. Ibland underbara. Ibland så tråkiga att gitarrsträngar klipper av sig själva för att slippa vara delaktiga.

Och alltid har det funnits nya generationer av missförstådda lyssnare i gränslandet mellan ungdom och vuxenliv som gråter med singer/songwritern.

Just nu drar en våg av nya talanger över Sverige. De är med på samlingar, släpper egenfinansierade skivor, spelar på små och stora festivaler. De skrivs upp av recensenter.

En ny generation singer/songwriters är på väg att finna en ny generation lyssnare. José Gonzales, Lotta Sigeman, Rocky Dennis, Elin Sigvardsson och Thomas Denver Jonsson är några pratar vi om i vår lilla del av världen.

Här kommer en till.

22-årige Björn Kleinhenz debuterar nu i fullt format. Han har tidigare uppmärksammats för sin medverkan på olika samlingar, samt några singlar. ”Yeah Baby Woohaa” elva låtar som knappast känns kopplade till skivans titel, men som kan smaka mumma nu när sommaren dör.

Originaliteten ligger knappast i hur den här skivan låter. Den ligger snarare i att det är just Björn Kleinhenz som sjunger. Att det är just hans känslor som kommer ut.

När den här skivan är som bäst snuddar den vid stjärnor.

Jag lyssnar gärna på ”There goes the night again” om och om igen. Den har ett dramatiskt anslag som tilltalar mig. Febrigt, vibrerande gitarrer. Tillbakahållet komp, som ändå känns tungt. En ensamhetslåt, med en ensam text:

”There goes the night again
And there goes the laughter
His smile turning to a grin
Now dark is the master”

Eller ”Let them down” som med sina avmättade gitarrer kompar synen av allt löv som blir allt ljusare utanför mitt fönster. Och pianolåten ”Hovering”, som blir en stark upplevelse på 91 sekunder. Inte minst tack vare den telefonlursdistade sången.

Men, jag greppas aldrig av låtarna som bara består av röst och gitarr. De gör mig rastlös. Jag väntar på starkare uttryck.

Precis då dyker den upp. Skivans starkaste låt. Åtta minuter och sjutton sekunder ”Diana”. Först lågmält tillbakahållen. Luftiga reverb-gitarrer sprider välljud i låtens ytterkanter. Kompet understryker känslan av eftertanke.

Drygt fem minuter in i låten händer något. Basen och gitarren börjar stegra sig. De andra istrumenten tystnar. Det börjar malas på. Enformigt, monotont – men oerhört vackert. Och när låten exploderar i i ett crescendo av virveltrumma och falsksångskörer i Göteborgsstil vinner Björn Kleinzhenz på teknisk knock-out. Då är han som bäst.

Då släpper han loss känslorna. Ger dem full frihet. Och då berör han mig mest.

Sen är det slående att Björn Kleinhenz med sin skiva bygger en bro mellan lastbilshak i de mest inavlade amerikanska landskapen och de häftigaste svenska storstadshaken.

Människorna som besöker dessa lokaler kan förenas i musiken. De kan alla krama om den här bitterljuva alt-countryn och göra den till sin egen.

Oavsett om de lyssnar på musik för att de älskar den, eller för att de måste. Oavsett om de är trasiga på riktigt eller om de jobbar hårt på sin trasiga image.

Det är vackert.

Men, det lär nog dröja innan Björn Kleinhenz finns representerad i den där jukeboxen på lastbilsfiket från helvetet.

Den är ju redan proppfull.