Minns ni Skumberg? Eller kanske Ivan Boring?

Ni som var med på den tiden vet nog precis vad jag menar. Åtminstone vad gäller Skumberg. Säkert Ivan Boring också.

För alla er som inte minns (eller som kanske knappt var födda) kan jag berätta att Skumberg var en av karaktärerna i sommarlovsmorgonsprogrammet ”Solstollarna”. Lite grann som ”Mupparna”, fast med riktiga människor. Någon slags löst sammanhållen ramhistoria och en kändis inbjuden till varje program. Ja, och så förstås Anna Book som ständig gäst.

En av de bästa karaktärerna var Skumberg, allmänt skum (hoho) och alltid klädd i långrock och hatt. Han gillade danska wienerbröd väldigt mycket och pratade väldigt konstigt.

Ivan Boring, å sin sida, blev lite av en kultkändis på lokalradio någonstans i Halland, tror jag. Inspelningar började spridas långt utanför lokalmasternas räckvidd. Riktigt, riktigt tråkkul, på ett torrt sätt. Betydligt roligare än när Joel Jönsson sedan började hos Stefan & Krister, om vi säger så.

Ungefär här hittar du Nervkållaps.

När jag först hörde talas om duon, bestående av Joppe Superstar och R J Moverg, visste jag att jag skulle gilla dem. Jag är svag för titlar som ”Oj, vad gnuerna hoppar”. Lägg till det knasigt skruvad syntpop med några stänk modernare dansmusiktongångar och du är hemma. Jodå, namn som Pluxus, Slagsmålsklubben och Jmyhaze Beatbox.

”Du är min kompis / du gör mig så glad / för du smakar bättre / än mumsig choklad”

Redan den första textraden sätter stämningen. Vi snackar inte hjärta, smärta och svårmod här. Snarare det motsatta. Knasigt fånigt. På ett rätt bra sätt, faktiskt. ”Jag är en boa constrictor / jag är en jättestor url.” Svårt att inte gilla sådant.

Men däri ligger både charmen och problemet hos ”Den finske mohikanen”. Jag drar rätt ofta på smilbanden när jag lyssnar. Åtminstone första gången. Och rätt mycket andra gången. Men sedan är det inte riktigt lika kul längre. Det är ju allt som oftast det som är fallet med ”kul” musik. Den håller inte för några längre relationer, åtminstone inte utan längre uppehåll mellan dejtarna.

Men sedan finns det ett större problem. Skumberg. Och Ivan Boring. Sången är i rakt nedstigande led till dessa båda. Hela tiden. Tyvärr. Det sänker helhetsupplevelsen rätt rejält.

Jag blir faktiskt lite irriterad på att duon lagt ner så mycket tid på att vara knasiga och kul. För under den ytan är musiken inte alls särskilt pjåkig. ”Oj vad gnuerna hoppar” är ett sådant exempel. Syntplopp av bästa klass som hade varit ungefär hur bra som helst i en instrumental version. Eller ”Sex med erotik” med sina stenhårda rytmer och skräckfilmssvävande sci-fi-slingar. Musik som är bra långt efter det att man tröttnat på texten och sången efter de första genomlyssningarna. Inte sällan hörs faktiskt ekon av Kraftwerk (som i ”Analfabeter”) och nittiotalets stora technoartister.

Nervkållaps har potential att göra något riktigt bra. Bara de nästa gång fokuserar mer på musiken.