”Overseen by Scott LaRock? Check. Exekutivproducerad av frugan? Check. Brorsan är med och producerar? Check. Nio element? Check. Fejkad hiphop ska ha spö? Check.

Det mesta är sig likt i Kris Parkers värld.

”If you're riding the train, you're underground.”

Oj. Humor.

I mer än en omröstning har KRS-ONE utsetts till hiphophistoriens bäste MC. Och visst, det finns en anledning. Tillsammans med ”The Message” satte ”Criminal Minded” den socialt medvetna hiphopen på kartan. Precis som Chuck D var det texterna och rapstilen som blivit hans främsta kännetecken.

Han ska förstås även ha högvis med respekt för sitt arbete med ”Stop the Violence”-rörelsen. Men KRS har lite för ofta trillat ner i ett träsk med alldeles för mycket predikande och alldeles för lite musik. Hans senaste album har inte bara varit roliga.

Men med förra årets två album, och kanske främst ”So You Really Don't Want It”, svaret på dissen från Nelly, kändes det ändå som om KRS var roligare än på länge. Inte minst genom den nya inriktning som ”Spiritual Minded” bjöd på. Gospelvibbarna var på något sätt den självklara bakgrunden till hans predikande.

På nya skivan är det dock tillbaka till gammal god KRS-stil som gäller, på gott och ont. På hiphopvis är ”Kristyles” full av olika producenter och på sant hiphopvis är det rätt långt mellan de bästa och sämsta bidragen. Särskilt första halvan av skivan är rätt intetsägande, med alldeles för platta beats (det stora undantaget är ”It's All a Struggle”). Men andra halvan är faktiskt en riktigt trevlig historia.

Löst jazzfunkiga ”Survivin'”, byggd kring ett trumbreak och pipet från en EKG-maskin, med Tekitha som gäst är lojt tillbakalutad och som gjord för heldag i jeepen. Jag gillar också Wu-Tang-wannabeen ”The Movement” och nedstrippade ”Gunnen' Em Down”.

Självklart finns det fler bidrag som låter som någon annan. ”Philosophical” är en lätt förklädd DJ Premier-konstruktion, ”9 Elements” är The Beatnuts (komplett med funkflöjt) och ”The Only One” kunde gjorts av Jay-Z. Bäst av alla är händerna-i-luften-svängiga ”Somebody” (producerad av Da Beatminerz) som är något av det bästa den gode Kris gjort på ett tag.

Men det som framförallt känns kul är att två av albumets allra bästa spår, redan nämnda ”Survivin'” och ”Gunnen' Em Down” (med sin monsterbasslinga) är producerade av Choco och KRS själv. Det är en kombination jag hoppas vi får höra mer av framöver.

Det vore fel att säga att det här är en omistlig skiva, men däremot är den betydligt roligare än många av hans veterankollegor presterat på ett tag.

Jag fortsätter hoppas att nästa KRS-skiva blir den bästa han gjort.