Om det fanns en brottsofferfond för artister som drabbats av musikjournalisters otymplighet skulle Damien Jurado kunnat köpa en swimmingpool i veckan.

Bara en sådan inledning borde gett ett ordentligt klirr i kassan.

Jag var förmodligen för ung, eller snarare så var mina intressen riktade åt annat håll, men för ungefär tio år sedan skrev Jan Gradvall en artikel i ett av de första numren av POP om recensionsklyschor. Poängen är att jag inte läste den, men om han utelämnade hur svenska skribentkåren går till väga för att beskriva det intima och skröpliga sound ofta förknippat med singer/songwritern-genren borde gubben bli stämd för… tja, tjänstefel eller något.

Just nu kastar jag tjugofemkilos stenbumlingar i ett glashus på två kvadratmeter, jag vet.

En sökning på dagensskivas databas visar att adjektiven ”avskalad” och ”avskalat” brukats i etthundratjugoen recensioner, ordet ”lågmäld” eller ”lågmält” etthundrasjutton gånger och ordet ”naket” trettioen gånger.

Etthundratjugoen gånger.
Etthundrasjutton gånger.
Och trettioen gånger.

Recensioner av Damien Jurado går ofta hand i hand med ett ansenligt knippe av dessa recensionsklyschor. Det är lågmält, ömtåligt och – ja, ni vet, avskalat och allt det där (nej, tänker inte låtsas om ”I break Chairs” och Gathered in Song-köret även om jag kan tycka att den larmigare versionen av Jurado stundvis är ett uppfräschande kliv utanför mallen).

Och så det där med ”Rehearsals for Departure”. Och ”Ohio”.

Särskilt ”Ohio”.

Oavsett vad Damien Jurado gör i fortsättningen kommer folk att prata om ”Ohio”, låten där han med munspel och gitarr klädde känslorna av att längta hem från stadens sus och dus till barndomens och uppväxtårens landsort.

Som exilgotlänning är det svårt att värja sig mot sådant.

För även jag är, givetvis, skyldig till att ha spelat den där förbannade ”Ohio” sönder och samman.

Och oavsett hur många nysläpp eller nytänkande varianter (”Postcards and Audio Letters”) han tar till, så kommer folk att tjata sig hesa över ”Ohio”.

Men nog om ”Ohio”. Till ”Holding his Breath”.

Redan fyra månader sedan förra släppet, ”Where Shall You Take Me?” – som var lågmäld och hudnära och släpptes på Secretly Canadian – kommer alltså denna EP; fem nya spår släppta på Madrid-baserade indieetiketten Acuarela.

Att det är lågmält, vardagsrealistiskt och, host, hudnära torde vara klart. Bonnie ”Prince” Billy ligger nära till hands, Elliot Smith likaså. Nick Drake. Mark Kozelek. Och så vidare.

Självklar höjdpunkt är ”Oh Death Art With Me”, en sydstatsgotisk historia där den akustiska gitarren skänker förrädiska smekningar medan giftet rinner över raderna:

”He said, 'Come with me now
We can take my horse and carriage'
He led me six feet under ground
Where the worms will eat my skin.”

Den som kan sin Jurado vet vad som vankas – japp, Rosie Thomas är med här också, dyker upp i dammiga verandaballaden ”Big Let Down” – och musiken är så sparsmakad att det vore en överdrift att ens kalla det kuliss. Det är bara ramarna kvar, de knappt stöttande bjälkarna och tvärslåarna.

Kort sagt: det är lågmält.
Det är avskalat.
Det är hudnära.

Ching-ching.