När jag var liten hade jag en period då jag räknade bilar när vi var nere i en sommarstuga i Skåne. Stugan låg rätt nära en hyfsat trafikerad väg och det fanns en bänk precis intill vägen. Vägen i fråga var en sjuttioväg, så bilarna svischade inte förbi alltför fort. Kanonförutsättningar för alla seriösa bilräknare, alltså.

Ford, Saab, Volvo.

Bilräknande är ganska enkelt. Modeller och färger är helt ointressanta, det är märken som räknas. Ett streck för varje bil som passerar. Inte krångligare än så. Ville man vara riktigt seriös gjorde man sedan handritade stapeldiagram. Ja, det här var före datoråldern, idag hade jag sannolikt gjort schyssta 3D-diagram i färg. Bilräknande i ett nötskal.

Jo. Det var förmodligen precis lika kul som det låter.

Folkvagn, Volvo, Volvo, Ränsch Råver.

Galento har släppt tre skivor så här långt, den första 1996 och den senaste, ”Golfstarblue” 2002. Det är ungefär allt jag vet om Galento. Inte för att det spelar någon roll. Galentos musik är fascinerande även om man inte har någon koll på vem som egentligen drar i trådarna.

En Mercedes. En Toyota.

Under de drygt 20 minuter som ”Goldstarblue” snurrar i spelaren hinner vi med en resa genom ett smått fascinerande ljudlandskap. Ett landskap som är inte så lite schizofrent. I likhet med A Gilbert Play är det musik närmast besläktad med electronicans jakt efter nya vägar, men spelad på ”riktiga” instrument från en mindre hög inbjudna gäster. Galento själv sköter ”resterande instrument och maskiner”.

Peugeot, Mitsjhubitsshi, Volvo, Volvo, Audi.

Det är elektroniskt. Det är frijazz. Det är umpa-umpa-vals. Det är skramligt återanvänd dixiejazz. Det är helt obegripligt, men på ett behagligt sätt. Och i avslutande ”Nattspikar”, med sitt ensamma piano, sitt klockspel och sin blå sopransax, är det dessutom drömskt vackert.

Saab, Folkvagn, Saab, Folkvagn.

Men skivans mest fascinerande spår är förstås ”Björn räknar bilar”, där bilmärken räknas upp i oregelbundna intervall medan bilbrus och fågelkvitter hörs i bakgrunden. Försiktigt i bakgrunden hörs lite svag musik, som växer sig starkare och försvinner bort ibland. Det blir aldrig en melodi, men ändå blir det melodiöst på något sätt. Det är fascinerande, på samma sätt som när Hans Appelqvist senare gjorde något liknande på ”Att möta verkligheten”.

Mazda, Honda, Nissan.

”Bus and Bacon”, skivan som föregick ”Golfstarblue”, är snäppet vassare. Också ”Bus and Bacon” innehåller en ”Björn räknar bilar”, fast med titeln ”Vi som planerar tågtrafiken (These Trains)”. En milt sagt intressant genomgång av problematiken med att planera Sveriges tågtrafik. Något att tänka på nästa gång man svär över ett försenat tåg.

Passat, Passat, Passat.

Alla som fallit för Hans Appelqvists ”Att möta verkligheten” gör rätt i att leta upp Galentos tre album. De smyger runt i samma musikaliska gränder och är fascinerande på samma sätt.

Cyklist.