Steadysession är ännu ett i raden av skivbolag som poppat upp i Sverige de senaste raden i ett försök att få ut sin musik när inget av de etablerade bolagen vill lyssna. Baserade i Stockholm är det hiphop som gäller för Steadysession.

Men Steadysession är inte bara ett skivbolag, det är också det alias bolagets grundare, Jonas Lundkvist, använder när han gör musik. Istället är det rapparna Shortfuse och Caspian Onenine-86 som är ansiktena utåt. Men det är Steadysession själv som håller i rodret. Han har skrivit musiken och producerat samtliga låtar. Och gjort det med den äran.

Avsaknaden av kända namn (med undantaget Daddy Boastin) gör att ”Swedish Musicology” mutar in ett eget hörn i det svenska hiphoplandskapet. Det finns en elektronisk grund som genomsyrar albumet, men utan att bli lika refrängsvängigt som när Masse gör det och utan att bli lika studselektroniskt som på Scoob Rocks ”Third Chapter”.

Istället är det ett tillbakalutat sväng som strömmar ut från högtalarna, klätt i en uppsjö influenser från. Jazz, soul, dub och ragga. Till och med de gånger tempot dras upp, som i raggastudsaren ”Wicked and Wild” (jodå, med brölrefräng), finns det alltid en varm, nästan vemodig, motvikt till de hårda ljuden i rytmerna. Musiken strippas aldrig ner helt. Men det blir heller aldrig överproducerat eller krystat.

Shortfuse och Caspian klarar sig också med betyg väl godkänt. Även om svengelskan på sina ställen skiner igenom lite mer än vad mina öron gillar klarar de sig ändå utan att snubbla alltför mycket över orden. Och nog så viktigt: deras röster och rim känns som del i musiken, som en del av helheten, inte som något som slängts på ovanpå.

”Swedish Biomusicology” slår inte in några nya dörrar, men den skiljer sig tillräckligt från så mycket annan svensk hiphop att den ändå känns intressant och, tja, rätt fräsch. Ett extra plus i kanten för att skivan nöjer sig med att klocka in på 43 minuter. Det gör att tomgången lyser med sin frånvaro.

En riktigt intressant debut. Jag ser fram emot fortsättningen.