Med album som ”Marcus Garvey” och ”Social Living” har Burning Spear för alltid skrivit in sig i reggaens historiböcker. Med sin klagande röst, djupa och hårda reggae karvade Winston Rodney en helt egen nisch.

Tyvärr finns inte mycket som minner om fornstora dagar här. Winstons röst har åldrats. Det hörs tydligt. Den brinner inte som förr. Känns inte lika angelägen. Inte så att han sjunger illa, men tja han låter som den gamle farbror han faktiskt blivit.

Textmässigt handlar det så klart en hel del om Marcus Garvey och tillbaka till Afrika. Det gäller ju att förvalta de vinnande koncepten.

Arrangemangen av låtarna påminner så klart om arvet med hyfsat snygga körer. Men inte griper de tag direkt. Inte känns det så himla livsnödvändigt att

Allra jobbigast är produktionen och instrumenteringen. Det har smugit in någon sorts sommarlättja i ljudbilden som gör att jag skruvar lite besvärat på mig när jag lyssnar. Som allra värst är det i påfrestande ”Rock & Roll” där herr gitarrist bestämt sig för att spela 80-talsrockande elgitarr genom hela låten. Blä.

Näe. Det här är förvisso kompetent reggae, men också helt ointressant. Det är tufft att konkurrera med sig själv som åldrande artist. Särskilt när utmärkta återutgåvor står som spön i backen.