Mobbarna.

Jodå. Ni vet vilka jag pratar om. För vi har alla varit där.

Kanske som mobbare. Kanske som mobbad. Men mest troligt som en av de där som inte själv mobbade, men som lät det hända. Som stod tysta bredvid och inte gjorde någonting. Kanske till och med skrattade med.

För så är ju vi människor. Vi gillar inte dem som är annorlunda (än oss själva, då förstås. Vi är ju normen). Dessutom vill vi känna oss överlägsna. Överlägsna någon. För kan vi få någon annan att känna sig mindre värd kan vi känna oss bättre till mods.

Sådana är de ju. Barnen. Det är sådant som barn gör.

Fast vi vet ju att det inte är sant. Barn är bara mycket sämre på att göra det snyggt och diskret. För mobbandet fortsätter även när vi, enligt oss själva, blivit ”vuxna”. Det finns alltid någon som skiljer sig. Som sticker ut. Som vi kan trycka ner för att få några extrapoäng i våra egna självhävdelseannaler.

Så är det ju också med musik. Det har nog de flesta som besöker den här sidan upptäckt. Vi som lyssnar på den där musiken som inte ”alla andra” gillar. Den där som inte återfinns högst upp på topplistorna och på alla ”Absolute Music”-samlingar. Vi som har god smak, till skillnad från alla andra.

Alla har vi nog varit med om folk som med en nedlåtande fnysning avfärdat det vi lyssnar på som skräp. Eller när vi spelat upp världens bästa, vackraste, svängigaste, mest underbara låt som någonsin spelats in, den där som sammanfattar allt vi är och allt vi älskar med musik, för någon annan. Den där låten som är lika viktig för oss som att andas. Den där låten som ÄR jag. Vi har spelat upp den låten och… mötts av en axelryckning eller ”jävla skitmusik”.

Dunk. En spark i magen.

För att avfärda den låten, den musiken, vi älskar är ungefär samma sak att spotta på oss. Så viktig är den.

Men på människors vis har vi ett väldigt kort minne. Om vi får en chans att sparka på någon annan där vi sitter på våra höga, självömkande, hästar, så gör vi det. Mer än gärna.

Fråga Izabelle.

Kanske har du som läser det här inte hört talas om Izabelle. Åtminstone inte om just den här Izabelle. Jag hade inte gjort det förrän ett diskussionsämne dök upp i forumet. Och det var många som var mer än villiga att sparka på Izabelle.

Hennes brott: hon har släppt en singel. Men inte vilken singel som helst. En trallvänlig, harmlös danspopsingel med lagom naiv text, som vänder sig till mer eller mindre till barn och yngre tonåringar. Ett nytt Drömhus eller ett nytt Aqua.

Jodå. Vi har alla varit där också. Vi har alla lyssnat på ”skitmusik” när vi var yngre. Musik som vi idag gärna och ofta framhäver att vi minsann inte längre lyssnar på. För nu lyssnar vi på bra musik och har bra smak. Att sedan såväl ”bra musik” och ”bra smak” är uttryck lika godtyckliga och meningslösa som ”allmänbildning” verkar inte höra hit.

Så när det nu kommer ännu en skitartist med ännu en skitlåt och ännu en skitvideo måste vi komma smakpolisande. Ännu värre förstås, eftersom det är ”kommersiellt skräp” och ”musik som bara skapats för att sälja” hör inte hit. Att vi själva sitter och lyssnar på ultrakommersiella Motown-låtar i parti och minut samtidigt som vi spyr galla galla över Izabelle hör inte heller hit.

Nu måste vi sätta stopp för det här. Nu måste vi få kidsen att lyssna på bra musik. Varför lyssna på eurobajs när man kan njuta av Bob Dylan eller Aretha Franklin. Att vi själva lyssnade på precis samma slags kommersiella skitmusik i den åldern, och uppenbarligen verkar ha klarat oss rätt bra, hör inte hit, det heller.

Men att inte gilla musik är inget nytt. Alla gillar vi olika låtar. Alla ogillar vi olika låtar. Jag tycker själv att Izabelles låt inte är mycket att hänga i granen. Men det gäller ju å andra sidan en massa andra låtar också. Det är det vårt forum är till för.

Om det stannat vid det.

Men sedan upptäcktes att Izabelle minsann hade en egen webbsida. Med en egen gästbok. Kul. Då gick det från att spy galla till att bara smaka galla.

Istället för att bara strunta i Izabelle och hennes musik som ändå är gjord för helt andra människor och istället för att bara strunta på att titta på videon när den går på ZTV (som givetvis ingen tittar på, jävla skitkanal) började det skrivas fejkade gästboksinlägg. Och tillbaka i säkerheten i forumet fnissade alla inblandade åt buset de gjort och peppade på varandra.

Klassisk gruppmentalitet. Klassisk mobbarmentalitet.

Förbannat jävla sorgligt om ni frågar mig.

Men det är ju skillnad, säger någon nu. ”Min” musik och ”mitt” förhållande till musik är ju annorlunda. Jag lever ju för musiken. Min musik ”betyder” ju något. Det är någon som ”brinner” för musiken som gjort den. Som gör musiken med hjärtat. Izabelle ställer sig bara och sjunger skräpet. Henne får vi mobba. Henne får vi driva med.

Visst. För Isabelle har garanterat inget hjärta. Izabelle tar ju inte illa vid sig. Izabelle brinner inte för den musik hon sjunger. Alla beteenden går att rationalisera bara man vill.

Izabelle finns bara i fantasin.

Nu har tydligen gästboken på Izabelles sida stängts. Grattis. Misstänker att alla inblandade känner sig jättetuffa. Överlägsna. Yes! We did it! Varför ägna tid åt att upptäcka ny musik man gillar när man kan lägga tid och energi på att driva med andra människor?

Jodå, mobbandet finns alltid där. Det är inget som tar slut när man blir vuxen. Det är inget som bara ”andra” gör. Eller så kanske det här bara är ett bevis på att vissa aldrig någonsin lämnar sandlådan.

Och kanske jag hade fel tidigare. Kanske är det just er som Izabelles musik vänder sig till.

Ola Andersson