Lite brusljud och jag tror allt är som vanligt. Elektronik på äventyr med Brad Laner. Den snabba tanken säger att inte mycket har förändrats. Men så händer det. En funkig basgång bryter av och in kommer en kvinna med självförtroende och klubbsvettig men cool röst. ”Look at me / I'm on fire”.

Det var tio år sedan fantastiska ”The Buried Life” kom ut. Åtta år sedan, vad jag trodde, den sista och lite misslyckade ”Her Highness” släpptes. Sen dog Medicine ut. Bandet splittrades för vinden och Brad gick vidare till andra projekt. Då tillverkade femmannabandet drönande shoegazer och Brad Laner drev sin gitarr genom effektpedaler och datorer till att låta som sågverk, industrier och armageddon. Men samtidigt lyckades de få ingredienserna att bilda utsökta popmelodier. Drömmande vackert och skrovligt nötande samtidigt.

I mellanperioden har Brad hela tiden skapat musik, i stort sett släppt en skiva om året. Han har utforskat electronican, kraut, drum'n'bass och oljud framför allt under namnet The Electronic Company. Brutit sig ur kostymen av goth-svart och förväntningar som Medicine fick efter sin medverkan i ”The Crow”. Bidat sin tid. Utvecklats. Medicine var över. Slut. En tomhet att återigen fylla.

Och visst hörs det att det är Medicine. Redan i inledande ”As You Do” knyter Brad an till tråden han spann för nästan ett decennium sen. 2 minuter och 40 sekunder in på ”As You Do” får vi återstifta bekantskapen med den loopade, pitchade såggitarren. Som för att få oss att minnas. Det är Medicine, men samtidigt helt nytt.

Förutom Brads omformatering är det naturligtvis kvinnan som är den stora skillnaden. Funkig röst, sexig och säker. Vem hade trott att det var så Bruce Lees dotter lät? Shannon Lee känns som hela skillnaden, men det är inte sant. Brad har gått vidare och tillsammans med Shannon har de skapat något nytt.

Det är electronica, funk och så en dos av det Medicine som en gång var. Det är både ett fynd av en ny form och ett sökande efter densamma. Något som skänker både nerv och en lite lös form till skivan. Ibland hittar de helt rätt i harmonier, rytm och dissonans, ibland blir det bara ett försök.

Det är lite trist när det låter som mest av Medicine från gamla tider. ”Astral Gravy” kunde lika gärna vara plockad från en b-sida av en gammal singel. Då kommer inte Shannon alls till sin rätt och Brad harvar i gamla spår. När de hittar rätt är det utsökt, som i till exempel ”As You Do” eller omstartande ”Best Future”.

Jag kan plocka delar av många fler låtar som låter fantastiska. Som de harmoniska körerna i ”Wet on Wet” (Brad körar!), Kid606s trumprogrammering i ”Sodden Rockets”, omväxlingen i ”Negative Capability” eller det uppflyftande slutet i ”And Sometimes Y”.

Avslutningen pekar framåt. Kanske hem. Till nästa gång.