Söker man på Internet efter The Black Dahlia Murder finner man två saker. Dels historien om ett ouppklarat mordfall i Los Angeles från 1947, det synnerligen brutala mordet på Elisabeth Short, även känd som The Black Dahlia, och dels bandet The Black Dahlia Murder från Detroit, Michigan, USA.

Och det är de sist nämndas debutskiva ”Unhallowed” som skall avhandlas här.

Egentligen spelar The Black Dahlia Murder inte någon direkt nyskapande musik överhuvudtaget. Det borde falla på att de till viss del upprepar väl beprövade grepp. Borde.

The Black Dahlia Murder spelar stenhård metal. De tar avstamp någonstans i Göteborg kring 1995, det vill säga i At The Gates. Göteborgssoundet är ständigt närvarande, även om de späder ut det hela med betydligt hårdare tongångar på typiskt amerikanskt sätt. En ganska framträdande virvel som smattrar på obönhörligt, för att avbrytas av en helt ordinär fyrtakt tillsammans med en glad liten melodislinga.

Och det är där de hittar knappen att trycka på hos undertecknad tror jag. Förmågan att likt Merciless blanda in riktigt glada riff och melodipartier i ett annars brutalt och snabbt mangel gör att intresset hålls vid liv hela skivan igenom.

The Black Dahlia Murder är hårda, de är stenhårda. Det ska inte stickas under stol med. Grindpartier som mer skulle kännas som ett närapå tvunget epitet för ett band som Insision, även om The Black Dahlia Murder har ett helt annat sinne för melodier.

Växelsång är en annan gudabenådad ingrediens som tilltalar undertecknad. Det krävs ganska mycket av en sångare som enbart growlar för att det ska hålla en hel platta och det är där växelsången kan göra underverk. Inte för att sången är speciellt dålig men det ger en dimension till. Ett tydligt exempel på nyss nämnda fenomen skulle kunna vara George ”Corpsegrinder” Fischer i Cannibal Corpse. Inte heller Corpsegrinder är någon dålig vokalist, men hans kapacitet att bryta av growlet med höga skrik lyfter soundet tycker jag. Även Nasum begagnar sig av detta element på ett mycket bra sätt.

Favoriterna på skivan stavas ”Elder Misantrophy”, vilken innehåller ett fantastiskt exempel på hur melodi och mangel kan kombineras, och ”Closed Casket Requiem”.

Ni som känner er hemma i den melodiska dödsmetallen, men inte tvekar när det handlar om att ta ett steg åt en thrashigare och hårdare avstickare bör kolla upp det här. Själv är jag ganska säker på att The Black Dahlia Murder kommer få sin beskärda del av snurr i CD-spelaren innan den här sommaren är över.