dagensskiva.com

48 timmar

Recension

R.L. Burnside: First Recordings
First Recordings (CD) R.L. Burnside
2003
Fat Possum/Epitaph
7/10

Sex öl och en flaska whiskey

Lyssna

Etiketter

Sök efter skivan

Minns scenen i ”Ghost World” när Enid tar med Seymour till en bar för att se någon legendarisk bluesman (tekniskt sett handlar det om ragtime, som Seymour påpekar). Den äldre herren agerar förband till ett coverband som vrålar ut att publiken ska göra sig redo för lite ”way down in the delta blues” och brakar loss i något som får både mig och Seymour att skruva på oss besvärat.

Amerikansk muskelblues. Skälet till att jag egentligen aldrig blivit kompis med bluesen.

R.L. Burnside påminner här mer om den distingerade gentlemannen som knappt får spela ifred för TV:n på sportbaren. Det handlar om hans allra första inspelningar. Bara R.L. och en nätt och jämnt elektrifierad gitarr. Långt innan han träffar Jon Spencer Blues Explosion och blev känd i bredare alternativrockslager för sin explosiva och hårt svängiga stil.

Inspelad på en vanlig rullbandspelare med ett sexpack öl och en flaska whiskey som bränsle. Platsen är Mississippi. Och det går fortfarande att ta på den tjocka värmen. Musiken rullar fram slött. Jag kan föreställa mig R.L. sittande i en gungstol på en veranda medan solen går ner.

Och även om skivan George Mitchell spelade in och sedan släppte kanske inte sålde i någon större upplaga var det tillräckligt för att R.L. skulle inleda ett långt liv av ständigt turnérande.

Det var när Fat Possum och sedemera Epitaph under 90-talet tog den gamle under sina vingar som han slutligen började få lön för mödan. Någon introducerade honom för Jon Spencer, experimenterade med loopar och remixade. R.L. och bluesen hittade en ny publik. Till och med Nissan använde hans musik för att sälja bilar.

Men det här är blues som är 90-talsproduktionens raka motsats om än i själ densamma. Enkel, men rå. Gitarr, fotstomp och en röst som berättar de bästa historier om den svarta södern.

Jo, jag tänker ganska mycket på den döende bluesmannen Soupspoon Wise i Walter Mosleys bok ”R.L.'s Dream” också. Den här skivan är ett utmärkt soundtrack, och har för mig fungerat som sådant, till den historien (även om den egentligen handlar om Robert Johnson).

Egentligen gillar jag nog blues också. Det är kanske dags att erkänna det för mig själv nu.

Patrik Hamberg

Publicerad: 2003-07-23 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-25 13:22

Kategori: Recension | Recension: #2109

2 kommentarer

Alltså, blues är ju ungefär lika stor genre som rock. Det går inte att generalisera. Det här är bara några av de största stilarna:

Jazz Blues

Jump Blues

Soul-Blues

Delta Blues

Piano Blues

Swamp Blues

British Blues

Chicago Blues

Country Blues

Piedmont Blues

Louisiana Blues

Blues Gospel

Folk-Blues

Dirty Blues

Texas Blues

Urban Blues

Blues Revival

Prewar Blues

Acoustic Memphis Blues Classic Female Blues Electric Chicago Blues Electric Harmonica Blues

Electric Texas Blues Modern Acoustic Blues Modern Electric Blues New Orleans Blues

West Coast Blues

Detroit Blues

Memphis Blues

Acoustic Blues

Electric Blues

Harmonica Blues

New York Blues

St. Louis Blues

Vaudeville Blues

Contemporary Blues Acoustic Chicago Blues Acoustic Louisiana Blues

Acoustic Texas Blues Early American Blues

Anonym Oregistrerad 2003-07-25 23:40
 

smått överdriven lista ja…. smått ja…. mm.. ja..

namn Oregistrerad 2004-11-14 21:56
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig