Förväntningarna är verkligt högt ställda på Entombeds nya släpp ”Inferno”, det åttonde fullängdsalbumet. Och det är med rätta de är så höga. Bandet har gett ifrån sig höjdaralbum på höjdaralbum sedan starten i slutet på 1980-talet och måste väl ses som ett av de största, för att inte säga det största, namnet inom den svenska dödsmetallscenen.

Ja, döds och döds förresten. Folk som följt bandet och hört åtminstone något av de senare albumen vet att bandet utvecklat sitt sound och i många avseenden frångått den klassiska dödsmetallen och skapat ett ganska tydligt Entombed-sound, av vissa kallat death 'n' roll. Och visst kan man skriva under på den benämningen om man vill hänge sig åt genrehårklyveri, något som kan vara underhållande i en stund kanske. Faktum kvarstår dock att Entombed anno 2003 verkligen förvaltar arvet från akter som MC5 och Stooges på ett formidabelt sätt. Släktskapet är ganska tydligt, dock även med den klassiska metallen givetvis.

”Inferno” är en märkbart mörkare platta än det Entombed släppt ifrån sig de senaste i åren, för att inte säga hela sin karriär. På äkta Bolt Thrower-manér är det nedstämt, så pass nedstämt att jag undrar om strängarna på Jörgen Sandströms bas är åtvridna överhuvudtaget i vissa låtar. Till och med L-Gs stämband verkar ha stämts ner, banne mig. Även produktionen, signerad Pelle Gunnerfeldt, är dov och mörk, samtidigt som den är skitig och levande. Vid närmare eftertanke kanske skivan inte är så nedstämd ändå, det kanske bara är produktionen som spelar mig ett spratt… Nåja, det låter ovanligt mörkt i alla fall.

Inledande ”Retaliation” är en härligt tung skapelse, där den dova ljudbilden verkligen kommer till sin rätt. Även andra tyngdvidunder som ”Children Of The Underworld” gör sig verkligen helt perfekt, samtidigt som även de snabbare spåren funkar, om än inte lika bra.

Mitt intryck av plattan är att de, till viss del till skillnad från de senaste två släppen, satsat mer på tyngd än på fart. Missförstå mig rätt, både ”Uprising” och ”Morning Star” är tunga plattor men inte så här tunga. Samtidigt har spår som ”Young & Dead” och ”Incinerator” gott om fart, refrängen, eller vad man ska kalla det, i sistnämnda låten har fart, tyngd och sväng i en perfekt symbios.

Likt The Haunted har även Entombed fallit för greppet att dela upp plattan med ett lugnare spår halvvägs in. Lika effektfullt och välbehövligt som på The Haunteds ”One Kill Wonder” blir det inte, men pianostycket ”Intermission”, som bandet även använde som intro till sin medverkan på Kungliga Operan, bygger på den lite kusliga och spöklika atmosfär som skivan andas.

Favoriterna på ”Inferno” har varierat fram och tillbaka, oftast har det dock handlat om redan nämnda ”Children Of The Underworld” och ”Retaliation”, även om spår som ”Nobodaddy”, ”Young & Dead”, ”Descent Into Inferno” och avslutande ”Night For Day” inte hamnat långt efter.

”Inferno” är en skiva jag kommer att leva med. Den kommer att växa ännu mer efter hand. Tyvärr ger den mig inte den där extra överraskningen och energin som skulle ha resulterat i ett riktigt högt betyg. Fråga mig inte varför, kanske för att förväntningarna var för höga, med anledning av all högkvalitativ metal grabbarna förärat oss med genom åren. Jag kan inte sätta fingret på det. Klart är dock att Entombed inte gör oss besvikna den här gången heller, utan levererar metal av hög kvalité.