Hörlurar är bra till mycket. Snudd på livsnödvändiga om du lyssnar ofta och aktivt på musik. Inte minst för att kunna njuta av musiken bland andra människor, i tunnelbanan eller på tåget.

Men även hemma är lurar ibland skillnaden mellan halvtrist musik och fantastisk musik. Viss musik kräver att det inte finns något mellan den och dina trumhinnor. Ibland för att du ska kunna hitta de små detaljerna, nyanserna, som döljer sig bakom en massiv gitarrvägg eller gömda i skarvarna mellan vassa, elektroniska ljud. Men ibland behövs lurar för att du överhuvudtaget ska kunna höra, se och känna konturerna och få grepp om det som strömmar ut.

Minamo är precis sådan musik. Musik för hörlurar.

Bara inte just mina hörlurar.

Fast det har inte så mycket att göra med musiken som Keiichi Sugimoto, Yuichiro Iwashita, Namiko Sasamoto och Tetsuro Yashunaga skapar. Nej, problemet är mina lurar.

De saknar sladd.

Det betyder att jag kan poppa omkring i hela lägenheten (och sannolikt en bit utanför den, om jag nu skulle vilja det) utan att behöva oroa mig för att jag ska trassla in mig i en lång sladd. Batterierna laddas upp varje gång jag stoppar ner dem i basstationen och dessutom stänger de av sig själva efter sisådär en halvminuts tystnad. Smart.

Åtminstone för det mesta.

Men så krockar högteknologin i mina lurar med minimalismen hos Minamo. Det är musik som flera gånger kryper ihop till försiktiga knäppande eller sprakande ljud. Musik som stillsamt bygger upp stämningar utan att ta hänsyn till en normalt informationsstressad action-torsk av västerländskt snitt.

Mina lurar konstaterar kort att de där knäppande och sprakande ljuden nog är störningar. Signalerna är för svaga för att det ska vara musik.

Klick.

Den som väntar sig lättrallade refränger och fett ös kan med andra ord leta någon annanstans. Minamo bjuder på elektronisk musik av allra mest minimalistiska sort, musik som påminner inte så lite om det svenska Tape skapade på ”Opera”. Det är ljudlandskap där akustiska gitarrer och en sax står i första rummet. Försiktiga, nästan trevande, ackord och försök till små melodier i gränslandet mellan musik och skalor.

Inte mycket elektroniskt där, eller? Jodå, det kommer. För även om ”Beautiful” ibland påminner om en jamsession vid lägerelden, lite tyst för att inte väcka alla som sover i tälten intill, så finns det hela tiden något, nästan ödesmättat, i bakgrunden. Någon har varit förutseende nog att släpa med en bärbar dator på campingutflykten.

För som bakgrund till de analoga instrumenten skapas vassa, varma och brutna ljud om vartannat. Ibland är det en iskall digital vind som sveper fram över kretskorten. Ibland är det ett ackord på en gitarr som fångas, hackas upp och spottas ut igen. En antydan till melodi tar form, men så tar ljuden en annan riktning. Ibland tar ett elektriskt sprakande upp hela ljudbilden. Andra gånger har någon glömt att stänga av en gitarrförstärkare. Hela tiden lågmält på gränsen till icke-musik.

Musik som påminner om det Richard D. James skapar de dagar han börjar dagen med att dyka ner i godisburken märkt ”valium” istället för den märkt ”uppåttjack”.

Men det som är grunden i Minamos musik är också det som jag stör mig mest på. Konturerna blir för lösa, avsaknaden av melodier för svår. Vissa ljud gör mig bara irriterad. Lika irriterad blir jag över att det känns som kvartetten spelat in sin senaste repetition i en sunkig replokal med kala väggar. De sitter och experimenterar fram en massa, utan att någonsin bli klara med något. Skulle det gjort ont att släppa in åtminstone en melodi i rummet?

Men andra gånger kan jag inte låta bli att fascineras av det ofärdiga. Jag sugs in bland alla ljud och innan jag vet ordet av har det gått en timme i Minamos sällskap.

Annorlunda, snårigt och inte helt oangenämt.