Oavsett under vilken pseudonym han släppt sina skivor, Herbert, Radio Boy, Doctor Rockit eller något annat, har det hos Matthew Herbert alltid funnits en baktanke med varje släpp mer än att bara just få ur sig musiken. På ”Bodily Functions” baserades musiken på, just det, allehanda mer eller mindre mysiga kroppsljud.

Men framförallt har Herbert tagit tydliga politiska ställningstaganden och då gärna på sitt eget speciella vis. Som till exempel på Radio Boy-skivan ”The Mechanics of Destruction” där han som en kommentar mot konsumtionssamhället byggde upp en låt kring ljud skapade av beståndsdelarna i en Big Mac.

På ”Goodbye Swingtime” fortsätter han på den banan med ännu ett politiskt inlägg, inte bara genom låttexterna, utan på betydligt fler och djupare plan. Exakt hur tankegångarna gått finns utförligt beskrivet på Herberts webb.

För att ändå ta ett par konkreta exempel kan nämnas att det i musiken finns invävt texter av Noam Chomsky, Michael Moore och John Pilger och i ”The Three W's” ljudet av tangenttryckningarna från någon som skriver adressen till en webbplats som avhandlar USAs roll i Latinamerikanska diktaturer samt ljudet av Herberts skrivare när den skriver ut texter från samma webbplats. I nästa stund hörs ljudet av människor som kastar sin lokala telefonkatalog i golvet i ett försök att åskådliggöra vikten av miljontals människor. Det finns till och med en lång lista över rekommenderad politisk litteratur tryckt på själva skivan.

Så långt själva baktanken till ”Goodbye Swingtime” vilken, om man känner till Herbert, ändå inte är helt förvånande. Musikaliskt däremot finns det större anledning att höja på ögonbrynen. För även om kärleken till jazz funnits där och vid mer än ett par tillfällen lyst igenom i musiken är Herbert mest känd för att göra minimalistisk house.

Nu snackar vi storbandsjazz.

Något som inte direkt är det allra hetaste utan snarare en angelägenhet för de mest inbitna entusiasterna mer än gemene mans tekopp. Vid en första anblick kan man tycka att ”Goodbye Swingtime” inte är något annat än en, förvisso rätt skruvad, uppdaterad tolkning. Och till viss del är det så. I grunden, instrumenteringen och arrangemangen är det storbandsjazz. Men det är bara en väldigt liten del av sanningen. I Herberts musikaliska värld blir den så mycket mer.

Med backning av en stor del av den brittiska jazzeliten, sångare som Arto Lindsay, Jamie Lidell, Dani Siciliano, Mara Carlyle och producenthjälp från Plaid och Mouse on Mars har han skapat sin egen version. En variant som, med undantag för den grymma, tolv man starka, blåssektionen, har väldigt lite att göra med Count Basies eller Tommy Dorseys klassiska storbandssound.

Tempo- och taktbyten, dissonanta harmonier som plötsligt byter skepnad och börjar smeka högtalarna, intrikata melodier, en hel del improvisation och en inte oansenlig mängd efterarbete i Herberts datorer. Ett arbete där han både plockar sönder och sedan sätter ihop inspelningarna igen och slänger in diverse elektroniska effekter, ljud och samplingar. Ibland nöjer han sig med att låta några försiktiga bakgrundsljud tassa in nästan omärkligt i bakgrunden medan han andra gånger går loss för fullt med den digitala saxen.

Men hur mycket Herbert än efterbehandlar musiken gör han det med allra största respekt för storbandets och sångarnas insatser och låter dem stå i centrum. Det är i stort sett bara i ”The Many and the Few” han lyfter fram sin mer elektroniska sida.

”Goodbye Swingtime” är ändå en inte helt rättvisande titel för när man hör spår som knasiga ”The Battle” och ”Misprints” med sina ultrasnabba klipp är det, hur experimentella och förvrängda de än blir i Herberts händer, svårt att påstå något annat än att de swingar minst lika mycket som Annika Sörenstam på en driving range.

Även om man rent musikaliskt kanske inte faller direkt för det som presenteras på ”Goodbye Swingtime” är det svårt att inte imponeras av tankearbetet som ligger bakom konceptet. Pretentiöst kan tyckas fast ambitiöst är betydligt närmare sanningen.

Jazz framförd Herbert-stylee på ett sätt man inte är van vid och aldrig har hört förut. Originell, futuristisk, tänkvärd, fascinerande och stundtals väldigt vacker och underhållande.

Sällan har begreppet ny-jazz känts mer relevant.