&Ta en typisk amerikansk storsäljarfilm. Du satsar några miljoner på schyssta specialeffekter, ”Independence Day”-explosioner och Bruce Lee-stunts. Ytterligare någon miljon satsar du på reklam och jippon för att sälja in filmen hos publiken och media. Sedan kryddar du med några gamla låtar som du vet att alla känner igen och förhoppningsvis fortfarande tycker om. Du lägger ett lager med ganska tråkig slätstruken musik ovanpå och det hela toppar du med en hitlåt som får hög rotation i radio och tv.

Det är en kaka som bakas ganska ofta. Den äts av ett par miljoner människor. De sväljer ner den tillsammans med en jumboläsk och åtskilliga nävar popcorn. Soundtracket fungerar i bästa fall som lite promotion under tiden filmen visas på vita duken. Men så behöver det självklart inte vara. Det finns också de där klassiska filmerna. Med den där klassiska filmmusiken.

”Dead Man” är en besynnerlig film. Det är en vacker film. Med vacker musik.

Jim Jarmusch lyssnade på Neil Young under den tid han skrev och regisserade ”Dead Man”. Han hade den samme i åtanke att göra soundtracket till filmen. När sedan Neil Young gav klartecken till att sätta toner åt filmen slöts alltså cirkeln. Musiken är skriven som en direkt reaktion på filmen och de känslor Neil Young fick när han såg den. Det handlar här inte om det vanliga påklistrandet av ett gäng sammankrafsade låtar på en färdig produktion. Soundtracket och filmen ”Dead Man” är ett perfekt samspel.

Det är så här ett soundtrack ska vara.

Neil Youngs elgitarr och orgel lindar in ”Dead Man” i perfekt sinnesstämning och motsvarande lindar filmreplikerna in gitarriffen i sitt sammanhang. Till detta läggs poesi av William Blake.

”Every Night & every Morn
Some to Misery are Born.
Every Morn every Night
Some are Born to sweet delight.
Some are Born to sweet delight,
Some are Born to Endless Night.”

William Blake. Den engelskfödde poeten som för övrigt har en framträdande betydelse i filmen. Förutom poesin som läses upp av huvudrollsinnehavaren Johnny Depp samt vissa passager ur filmen så är skivan helt instrumental. Bilderna och tonerna talar för sig själva. Och de talar det vackrast tänkbara språk.

Att jag fängslades av filmen har självklart ett finger eller två med i att musiken berör mig så.

Att jag fängslades av filmen beror i sin tur helt klart på att just musiken berörde mig så.