Årets resa till Arvika har mest liknat ”Tio små negerpojkar”. En efter en har fallti ifrån. Själv bestämde jag mig definitivt så sent som igår, men nu sitter jag här och har redan hunnit se en hel konsert.

Däremot saknar jag fortfarande spelschema och när jag skriver det här har jag ännu inte hunnit kolla om jag behöver en egen nätverkskabel eller om det går att låna. Lös planering. På en höft. Och så vidare.

En snabb titt i programmet (jag har faktiskt inte kollat det särskilt noga innan festivalen) ger att det finns en del godbitar. Det stora affischnamnet Björk spelar som väntat redan idag. Det har jag redan hört. Näst största, DAF, har ställt in.

Chicks on Speed, D Muttant, Homy, Jeans Team, Jmyhaze Beatbox, Mono, Ralph Myerz & the Jack Herren Band, Ricochets, Slagsmålsklubben, Sparks of Seven och Stereo Total är de det känns viktigast att kolla starttider för.

Fireside, Looptroop och Moneybrother lär jag se av gammal vana (även om det blivit en sur krock med Ministry för Moneybrother). Eller så väntar jag tills Heart Attack-turnén kommer till Örebro.

The Sounds har redan hunnit bekräfta min misstanke att synthesizern är det instrument som ges de kraftigaste förstärkarna i Arvika. Deras sprittiga synthpop med rockattityd blev det första jag såg i år. Småputtrigt och ganska trevligt i det gassande solljuset.

Jag undrar fortfarande vad det är som gör så många så upprörda. The Sounds är knappast en revolution, men inte heller någon nagel i ögat. Söt och trevlig pop. Märkligt att det kan skapa myror i kroppen och sura kommentarer.

Annars är det varmt som på en strand i Honolulu i Arvika i år. Inte minsta vindpust. Campingen är redan fylld. Det lutar åt slutsålt och lapp på luckan. Det känns bra att vara här.

Trots allt.