Inledningen på öppningsspåret ”Come Back Alive” får mig att tänka på ”Refuse/Resist” från 1993 års ”Chaos A.D.” Övergången till tvåtakt förvånar och glädjer mig. Det är lite krut kvar i Sepultura fortfarande!

Sepultura har likt Metallica levt två liv; före och efter den svarta skivan i Metallicas fall och före och efter Max Cavalera i Sepulturas fall. Jag ska inte sticka under stol med att jag fortfarande håller tiden fram till breaket med originalsångaren som den bästa. Plattor som ”Chaos A.D” och ”Roots” betecknas av mig som moderna klassiker som bör finnas i var mans skivsamling om man har nån dragning åt musik av det hårdare slaget.

Efter Max plötsliga avhopp stod ett stort utrymme att fylla och mannen som fick jobbet var Derrick Greene. Första plattan med honom, ”Against”, markerar starten på ett nytt kapitel och ett nytt sound i Sepulturas historia. Kapitlet gick vidare med ”Nation” och soundet förstärktes, men jag tycker varken ”Against” eller ”Nation” var några höjdarplattor. Det saknades en enhet, det lät splittrat och jag var tyvärr på väg att anse Sepultura som ett avslutat kapitel. Ett bolagsbyte senare verkar gnistan ha återkommit för Sepultura låter angelägnare än på länge.

Tvåtakten i inledande spåret överges ganska snart till förmån för det groove och gitarrljud vi har lärt känna igen Sepultura för på de senaste utgåvorna. Skillnaden mot de föregående är att det numera märks tydligt att Derrick klivit in i rollen som frontfigur för Sepultura. Låtarna känns mer enhetliga och hans röst gör sig bra mycket bättre med det nya materialet. När han häver ur sig ”All Lost, We Are All Lost” i ”More Of The Same” finns en efterlängtad pondus i hans röst som bådar gott.

Trummorna har alltid varit en central bit för Sepultura. Igor Cavalera är fantastiskt kompetent trummis och hans brasilianska rötter märks av i musiken och har karaktäriserat Sepultura sedan ”Roots”. Tribaltakterna är fortfarande i allra högsta grad närvarande och det är faktiskt ganska sällan som Igor ligger på ett vanligt rakt komp. Den lekfullhet han utstrålar när han vandrar på trummor och cymbaler är smittande. Det svänger. Tillsammans med basisten Paolo Pinto utgör han rytmsektionen i Sepultura och med de åren dessa två herrar har i ryggen kan ni ana att detta är tajt.

Den stora frågan folk fortfarande ställer sig är huruvida detta är något som håller samma klass som något Max var med på. Frågan känns inte speciellt aktuell längre. De kan inte återskapa ”Chaos A.D” eller frammana samma tyngd som de gjorde på ”Roots”. Det betyder ändå inte att detta är dåligt. Kanske är det dags att acceptera att Max är borta. Det är ett nytt kapitel och det är Derrick som står för sången. Visst är Max en fantastisk sångare, men det som presteras på ”Roorback” går heller inte av för hackor. Sepultura av idag står på egna ben och lutar sig inte på gamla meriter.

Öppnande ”Come Back Alive” är redan en favorit i mina öron, drivet finns, refrängen och snabbheten. Sedan dras det ner på tempot till förmån för groovet och det har jag lite svårt för, jag gillar fart. Avslutningen på låten ”The Rift” där Igor rullar på dubbelkaggar med snygga break är en höjdpunkt. Solot i efterföljande, lite lugnare ”Bottomed Out”, där Andreas Kisser spelar solo på ett så melodiöst sätt som jag inte hört från hans sida sedan ”Arise” är en annan bland höjdpunkterna.

”Roorback” är ett klart framsteg jämfört med de senaste givarna från Sepulturas sida, men jag vill ha mer fartdängor. Groovet har de redan, se till att få in lite mer fart också.