Jag kan föreställa mig att Tom Dinsdale och Simon Franks var ett par ganska stöddiga killar i skolan. Killarna i klassen som störde lektionerna och som alla lärare tyckte hade attitydproblem. Det är lite så de låter på skiva i alla fall. De kallar sig Audio Bullys och det går inte att argumentera mot att de låter som ljudterrorister.

Audio Bullys musik blev tidigt betecknad som huliganhouse. En kategorisering som de försökt arbeta sig bort från. Men som de säkert inte är ensamma om att erfara så är det svårt att tvätta bort en stämpel. Och jag måste erkänna att jag själv mer än gärna kallar Audio Bullys för huliganhouse, mest för att det låter så fruktansvärt kul. Bara själva uttrycket ger en ganska målande bild av musiken den beskriver. Men jag har ändå en känsla av att huliganhouse inte är det mest välvalda att säga till Tom och Simon om man träffar dem.

”Ego War” relateras osökt till The Streets 2step och UK Garage. De har till viss del samma grund i sin musik och har med den på samma sätt nått ut över de musikaliska gränserna. Texterna handlar alltjämnt om vardagen runt killarna. Audio Bullys har en hårdare och tightare ton än Mike Skinner i The Streets. Framför allt gör Simons pratsång på grov cockney att de låter kraftigare. Men Mike har i sin tur glimten i ögat som Audio Bullys saknar, det som gör att i alla fall jag tycker att The Streets är strået vassare.

Efter att ha hört singeln ”We Don't Care” kändes det som att en fullängdare från Audio Bullys kunde bli ungefär hur bra som helst. Men tyvärr är det inte hur bra som helst. Skivan börjar riktigt bra med låtar som ”Snake”, ”100 Million” och ”Real Life”. Men när den passerat ”We Don't Care” och de följande två låtarna (där ”Face In a Cloud” är en väldigt snygg låt) så blir det mest bara en monoton nedförsbacke.

Audio Bullys har gjort en jämn skiva, som låter ganska bra rakt igenom, men som påföljd till detta är det ett ganska enformigt verk. I slutändan består den bästa biten på hela skivan av tre små ord.

”What The Fuck?!”