…världens bästa rockband.

Så uttryckte jag mig innan Hultsfred. Definitivt kanske.

Fast det var som sagt innan konserten. Detta var andra gången jag skulle se Radiohead, och med en snabb blick på startfältet innan festivalen började kunde jag ganska snabbt konstatera att detta var konserten som var höjdpunkten för mig. Det allra största måstet på spellistan. Bandet bland band. Så vissa förväntningar fanns.

Innan Radiohead skulle gå på Hawaii spelade Audio Bullys på Atlantis. Det var också en av morötterna som lockat mig till Hultsfred. Jag hade sett fram emot att få höra dem kaxigt skrika ”What the Fuck?” på sin breda cockney. Så blev det ju inte. Jag tog det säkra före det osäkra och lämnade tältet halvvägs in i konserten för att skynda mig bort till publikhavet som samlats för att se Radiohead.

Det var verkligen ett publikhav. När strålkastarna från scenen lyste upp publiken i den mörknande natten såg de ut som en hel armé, och där vi stod hade vi en perfekt utsikt ut över dem. Det kom dock även nackdelar med den perfekta utsikten. Förutom att vi var ganska långt bort så stod det runt oss en massa människor som pratade mest hela tiden. Det var mer än ett par tillfällen då jag funderade på att ställa mig bland dem som faktiskt brydde sig om att Thom Yorke stod på scen och lät bedrövad. För det är inte att överdriva om jag säger att vi i stort sett var de enda som över huvud taget lade märke till detta där vi stod. Men trots detta väntade en strålande konsertupplevelse.

Efter att ha inlett med singeln ”There There” från senaste plattan ”Hail To The Thief” följde, med en ganska naturlig övervikt från senaste plattan, en lagom blandning av låtar från tidigare plattor. Sångaren Thom Yorke har väl aldrig direkt varit så pratglad mellan låtarna, men det behövs inte heller. Och när han dansar runt på scen är det en fröjd att se. ”No Surprises” avlöstes av ”Where I End And You Begin”. Och sedan spelar de ”Talk Show Host”! Låten som är en b-sida på ”Street Spirit” (och finns även med på soundtracket till ”Romeo & Julia”) och definivt en av Radioheads allra bästa.

När Radiohead går av scenen första gången konstaterar jag att de fortfarande inte spelat ut sitt register av ”favoriter” som folk kan väntas vilja höra. Men jag konstaterar också att det trots detta redan är en näst intill perfekt konsert och att jag faktiskt inte skulle vara missnöjd om de inte kom in igen.

Men självklart kommer Radiohead in igen. I två omgångar. Och då bjuder de på bland annat ”Street Spirit” och ”Lucky” så att i alla fall jag har gåshud över hela kroppen. Efter dryga två timmar går bandet av scenen efter avslutande ”Karma Police” och de allra sista pusselbitarna läggs på plats i det perfekta pussel som utgjorde konserten denna kväll.

Efter att ha sett Radiohead på Hultsfreds Hawaiiscen fredagen den 13 juni 2003 måste jag faktiskt ändra mig. Och jag är helt övertygad.

Radiohead är världens bästa rockband.