Jag har inte sett så många konserter hittills. Randy och Ursula Rucker hann vi inte ens fram till, på grund av mitt naprapatbesök och vår något utdragna nerresa.

Det är bra att ha en formtopp innan såna här tillställningar, så man med glatt humör kan förstöra kroppen succesivt och vara ett vrak frampå söndag morgon. Det är inte bra alls att vara ett vrak på torsdagen och jobba sig neråt därifrån. I stället för stretching och gymnastik – stå still på konsert. I stället för vila och nyttig mat – långa pass, sena nätter, snabbmat och alkohol. Men, som det heter, ”ont ska med ont fördrivas”. En passande logik just nu.

Men det jag faktiskt har sett har varit bra. Boban Marcovic till lunchpotatisen var fantastisk, lyckan i kroppen stannade kvar resten av dagen. Queens of the Stone Age var bra, men det knasmixade ljudet blåste bort och euforin uteblev tyvärr.

Några låtar in på Radiohead sa ryggen ”god natt” och jag fick lomma till husvagnen och lägga mig. ”Det är ju bara popmusik” försökte jag säga till mig själv och de andra som tyckte det var ”magiskt”.

Nu senast njöt jag av Timbuktu och Damn!, som måste vara det funkigaste i Sverige just nu. Härligt glädjespridande sväng.

Och i kväll väntar en hel del bra musik. Än är jag inte sänkt.