dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Tindersticks: Waiting for the moon
Waiting for the moon (CD) Tindersticks
2003
Beggars Banquet/Playground
8/10

Strålande ojämn och obehagligt bra

Lyssna

Sök efter skivan

Den här gången släpper herrarna i Tindersticks inte fram sina soulinfluenser lika tydlig som på ”Can our love…”. Istället låter ”Waiting for the moon” mer som bandets tre första skivor. De flesta låtar ger mig en känsla av igenkännande.

Inledande ”Until the morning comes” börjar med akustisk gitarr och stråkar i kompet. Dickon Hinchcliffe har lånat sångmicken och sjunger om ond bråd död någonstans mellan dröm och verklighet. Där fångar Tindersticks min uppmärksamhet. Mest för att de låter bra. För det låter allt annat än nytt om Tindersticks på den här skivan.

”Waiting for the moon” är ganska förutsägbar. Dickon Hinchcliffe har arrangerat stråkarna storartat, Stuart Staples sång låter som vanligt och texterna handlar om de känslor de brukar. David Boulter, Neil Fraser, Mark Colwill och Al Macauley levererar sparsmakat komp, där xylofon och mellotron sticker ut. Du som följt Tindersticks vet vad jag beskriver.

Att skivan i sig är ganska självklar gör att den inte griper tag i mig på samma sätt som ”Curtains” gjorde en gång i tiden. Tindersticks är en institution i mitt liv. Bandet står för definitionen av hur musik till depp och självömkan ska låta. Men även hur musik till häftig förälskelse ska spelas. Det finns en anledning till att Tindersticks gör soundtrack till filmer – de är oerhört bra på att översätta känslor till musik.

Som i ”Sweet memory”. Ett släpigt komp med trummor, gitarr, bas och piano. Stuart Staples mumlar ur sig minnen av förälskelsen. Stråkar lyfter låten på väg till mina öron. Den letar sig in under min hud och berör mig. Precis som andra låtar med Tindersticks gjort tidigare. Det är vackert. Ett ledmotiv till regnkvällar, lövfall och kylan som kommer inifrån.

På samma sätt berör ”Sometimes it hurts”, där Stuart Staples sjunger tillsammans med Lhasa De Sala. Hans dova sluddrande möter hennes PJ Harvey-liknande röst. En duett som ligger på samma nivå som ”Travelling light” (1995) där Staples sjöng med Carla Torgerson, från The Walkabouts.

Avslutande ”Running wild” är den tredje av skivans melankoliska höjdpunkter. En låt som platsat på ”Curtains”. Skivans absolut snyggaste stråkar sköljer över mig i denna sömnlösa sång.

Men även i det snabbare tempot har Tindersticks gjort två minnesvärda låtar på den här skivan. Det är hög klass när febrigt monotona ”Say goodbye to the city” når sitt crescendo och stråkar och blås möts i vad som låter som desperata skrik. I än mer monotona ”4.48 psychosis” sätter Tindersticks musik till Sarah Kanes psykos – och det låter verkligen jobbigt. Raka motsatsen till listpop och inställsamhet – men samtidigt lika bra som angeläget.

Fem låtar håller högsta klass enligt Tindersticks-normen. De andra fem är inte dåliga, men bleknar i jämförelse med de fem jag nämnt. Jag orkar inte riktigt bry mig om dem. Även detta ett faktum som påminner om Tindersticks första skivor. För det här är ett band som blivit allt jämnare. Förra albumet, ”Can our love…” är det jämnaste Tindersticks gjort, men i mångas öron (felaktigt, hävdar jag) även det tråkigaste.

”Waiting for the moon” är långt ifrån den jämnheten, men istället innehåller den några av de starkaste låtarna de här misantropiska britterna fått ur sig.

Många vill hävda att Tindersticks är ett band för den kulturella eliten. Men det här bandet bör tillhöra även dig som inte läser huvudstadens dagstidningars kultursidor regelbundet. För har du minsta drag av självömkan eller fallenhet för höstdepression i dig – då behöver du Tindersticks. De kan ta med dig på en ovanligt känsloväckande sällskapsresa och bli dina vänner för livet.

Ett gott argument för detta är ”Waiting for the moon”. Bandets sjätte album, som för de inbitna fansen även kan ses som den naturliga efterföljaren till ”Curtains”.

En strålande ojämn och obehagligt bra skiva.

Fredrik Welander

Publicerad: 2003-06-11 00:00 / Uppdaterad: 2003-06-11 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #2025

21 kommentarer

Har ni tänkt på hur mycket omslaget påminner om tsools behind the music

Dr chilipepper Oregistrerad 2003-06-11 00:06
 

Grattis DANNE! Min idol!

nov Oregistrerad 2003-06-11 00:14
 

Livsnödvändigt.

Mute [Frispark] Oregistrerad 2003-06-11 00:22
 

recensera lite punk. tack.

dollfuss Oregistrerad 2003-06-11 00:54
 

Omslaget är t.o.m. fulare än Frankes.

arg skåning Oregistrerad 2003-06-11 01:18
 

Tackar för den finfina rescensionen, nu blev jag om möjligt än mer sugen att köpa den här skivan.

Skivomslaget är f.ö. jättefint.

Fritz the cat Oregistrerad 2003-06-11 01:33
 

Tindersticks är punk. För medelålders.

digital boy Oregistrerad 2003-06-11 01:35
 

Tindersticks är punk på riktigt. För hela mänskligheten. Det gör ont att lyssna på Tindersticks, som att ha öppna sår och inte kunna låta bli att pilla i dem.

Hamlet Oregistrerad 2003-06-11 10:11
 

50 cent då?

femti cent Oregistrerad 2003-06-11 10:16
 

Det låter onekligen som om det är Dickon Hinchcliffe och inte Staples som står för sången på 'Until the morning comes'…

Lakrits Oregistrerad 2003-06-11 10:26
 

Vadå den kulturella eliten? Sätter man inte självmant DN's kulturknuttar på en piedestal när man skriver sådär?

Pasta Oregistrerad 2003-06-11 10:39
 

jaja okej då. recensera lite punkrock då. tack.

dollfuss Oregistrerad 2003-06-11 12:07
 

JAAA JAAAA Alla älskar Stuart Staples!!

Anonym Oregistrerad 2003-06-11 13:39
 

Påminner inte omslaget mer om BCQ:s första?

Angus Oregistrerad 2003-06-11 15:09
 

Vill bara tacka för recensionen av ”Curtains” som gjorde att jag bestämde mig för att inhandla (utan att ha hört nåt med Tindersticks). Vilket radikalt har förändrat mitt liv. Nu ligger jag hellre hemma med en bok och valfri Tindersticks-skiva, än går ut och träffar människor. dagensskiva.com har vunnit mitt förtroende fett.

Panders Oregistrerad 2003-06-11 15:09
 

jag köpte den där curtains skivan och satan vad den var dålig, försökte verkligen gilla den. hittade INGENTING alls av värde i den. så kan det vara – också.

mimi Oregistrerad 2003-06-11 15:16
 

Tack för en bra recention men jag vill bara påpeka att det faktiskt är Dickon som sjunger på Until the morning comes och Sweet memory. Om man tittar närmare så ser man att Dickon även har skrivit texterna till dessa två låtar. Annars vill jag bara uppmana alla att inte missa konserterna i höst, såg dem själv i London den 29:e maj och det var alldeles underbart…

Hanna Oregistrerad 2003-06-11 16:51
 

Curtains är tveklöst den ojämnaste skivan. Både Tindersticks 2 och Simple pleasure är bättre.

Anders Oregistrerad 2003-06-11 21:48
 

8/10 är nog lite i överkant, mer 6/10.

Anonym Oregistrerad 2003-06-11 22:10
 

Apropå omslag så är det Stuarts flickvän som gjort det här och många andra av Tindersticks omslag. Det glädjer mig att musiken liknar den på ”Curtains”. Det är en underbar skiva. Mimi: Lyssna igen, annars har du inte förstått någonting.

Deras tre första skivor är otroligt bra, sedan dess tycker jag de har tappat stinget. Men det slutar alltid med att jag köper deras skivor ändå. Kommer bli så igen…

Dark Star Oregistrerad 2003-06-11 22:20
 

hög igenkänningsfaktor, binder samman tidigare element. tindersticks är episka exkursioner, banala spaghettiwesterns, skira nedstämda opus, psykadeliska rockeskapader, hoppfulla soulstänkare samt pretentiösa duetter. Allt insvept i en lagom smutsig och stringent slapp ljudbild utan limiter och begränsad kompression vilket ger dynamik. njutbart slappt, pretentiöst, smutsigt och falskt – tindersticks.

good smoke Oregistrerad 2003-06-13 18:20
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig