Det är mitt sjätte år på Hultsfred i år, något som känns ganska märkligt. För sex år sen var jag en spoling som snart skulle ta studenten. Jag hade fantastiskt kul och sa lite halvt skämtsamt, halvt allvarligt att jag aldrig skulle sluta åka på Hultsfred. Det skämtsamma börjar försvinna ur det påståendet.

Många av mina polare undrar varför jag fortfarande åker. En bild av att det bara är ”fjortisar” på Hultsfred har spridit sig och i år var snacket att det var Roskilde som gällde. Runt 150 bokade band senare ska alla med på Hultsfred igen?

Faktum är att årets line-up ser otroligt intressant ut. Jag minns att jag såg över femton konserter mitt första år, kanske bara en kvart på en del men jag var ändå där. Ett par år senare undrade jag hur jag orkade med så många. I år måste jag nog upp i de summorna igen?

Det är idel nya bekanta, idel missade konserter från tidigare år och idel beprövade kort som jag vill se igen.

Radiohead har jag inte lyckats pricka än, Opeth lyckades jag tappa bort i maltdryckens dimmor 2001, Cave-In har jag knappt hört, men efter Joel och Basses lovord har jag bestämt mig för att ge dem en chans, Cult of Lunas snedträff till spelning i Örebro i vintras gör att jag bara måste vara där och se dem återta sin heder med tanke på hur bra de är på stereon hemma, Krigshot gör sin första (enda?) livespelning och Hamberg har lyckats övertyga mig om Union Carbides storhet. Lägg där till band som Merciless, Nasum, Turbonegro, Flogging Molly, The Haunted och Queens of the Stone Age och inse att jag har ett digert schema framför mig.

Det är rockens år på Hultsfred och jag kommer att stortrivas. Förmodligen kommer jag att missa en del grejer, förmodligen kommer jag att upptäcka en del grejer. Men det är ändå det som gör en festival.