Dragspel, sexig fransk sång, chanson-vibbar, burkiga barpianon, Brigitte Bardot, grovkorniga och gulnade fotografier, rutiga bordsdukar, rödvinsfläckar och glittrande houserytmer.

Det kan ju bara komma från Italien.

Och visst. In-grid är franska in i minsta detalj. Men Ingrid Alberini själv, förstås döpt efter ingen mindre än Ingrid Bergman, och människorna bakom henne hör hemma i ett av Frankrikes sydligare grannländer.

För lite mer än ett decennium hade In-grid hetat Black Box och ridit på tiden lika lätt som de glidit fram över dansgolvet. Och det är på något sätt ett helt naturligt släktträd.

Italien var ett av discons allra största länder. USA var förstås ohotat störst och i Tyskland hade Giorgio Moroder hade sin Munich Machine att leka med. Men Italien var på något sätt landet som kanske VAR disco mer än något annat land.

Det var ingen slump att John Travoltas rollfigur i ”Saturday Night Fever” hette Tony Manero, om vi säger så. Eller att Moroder föddes i Italien.

Men där Black Box körde discotrippen hela vägen, genom att bland annat sampla Loleatta Holloways ”Love Sensation” och göra en cover av Earth Wind & Fires ”Fantasy”, har In-grid istället valt att köra hela Frankrikes samlade eurovisionsschlager-historia genom ett discobollsglittrande housefilter.

Hallelujah, säger jag. Eller vad det nu blir på franska.

Det har varit svårt att undgå In-grids ”Tu es Foutu” som snurrat flitigt såväl på tv som i radio. Från början sorterade jag in låten i den föga smickrande ”skräp”-avdelningen. Visserligen kanske dragspelshouse var en alldeles naturlig fortsättning på det senaste två årens dragspelshiphop-trend, men en massa jobbiga etnolampor började blinka och gjorde mig allmänt illa till mods.

Men någonstans började den krypa sig på mig, lite i taget, när jag inte tittade. Och eftersom jag alltid är svag för låtar med ”du-du-du-du-du”-texter var det väl mest en tidsfråga. Sedan landade fullängdaren. Omslagsbilden på Ingrid är bearbetad för att likna en bildruta från en amatörfilmkamera någon gång kring slutet av 1960- och början av 1970-talet. I handen håller hon en discokula.

Ja. Det är ungefär allt som behövs för att jag ska bli positivt inställd till en skiva.

Och det här är faktiskt en av årets gladaste överraskningar. Med betoning på ”glad”. För det här glittrar och gnistrar mer intensivt än ett par utsvängda sparkbyxor från Studio 54:s VIP-avdelning. Lägg dessutom till Ingrids svalt förföriska stämma som lyfter musiken åtminstone ett par snäpp.

Okej. Har du hört singeln har du i princip hört hela ”Rendéz-Vous”, det är inget att sticka under stol med (även om det är ett av de mindre bra spåren på skivan). Det här är inget som varken kommer att förändra populärmusiken som vi känner den eller ses med blida ögon utanför topp-40-kretsarna. Det här är kommersiellt skräp. Dumhouse.

Hallelujah, säger jag. Om jag fortfarande gör det om ett år vet jag inte. Oj, vad jag struntar i det nu.

Det är rätt meningslöst att börja plocka låtar. Jag skulle kunna nämna ”Esclave de Toi” med sin hejdlöst charmiga, akustiska gitarrslinga OCH ”ba-pa-ba-pa-ba-pa-ba-bia”-sång. Eller ”Ah L'amour L'amour” med sitt möte mellan Phil Spectors Wall of Sound och ett fransk restaurangdragspel. Eller ”Va au diable” som är en skruvad, japaniserad version av Deee-Lites ”Groove Is in the Heart”.

Det här är disco. Det här är glädje.

Det är musik som nästan får mig att säga upp längenheten, flytta in i ett dragit bohemkollektiv vid Mont Martre, äta ostar med alldeles för långa namn och köpa en basker. Kanske till och med lära mig franska.

Tack gode Gud för Italien.