Det är skitjobbigt att vara lillasyster.

Ända sedan den där gången Dannii gick på uttagningen till en roll i Australiens största såpa och det slutade med att storasyrran, som bara följt med som sällskap, fick rollen har Dannii stått i skuggan av Kylie. I slutet av åttiotalet sköts Kylie upp till stjärnstatus som en av artisterna i Stock Aitken & Watermans stall. Där har hon stannat sedan dess, frånsett några mindre svackor. Idag är hon större än hon någonsin har varit.

Men Dannii då? Jodå. Hon har också släppt skivor. Legat högt på listorna och varit världsberömd. Ja, kanske bara i England och Australien då, men ändå. Hon har fått till några discostänkare även hon, men allvarligt nog den mesta uppmärksamheten runt henne varit hennes efternamn och det faktum att hon låtit sig fotograferas med ännu mindre kläder än Kylie.

Jo. Faktiskt.

När 2000-talet kom och knackade pÃ¥ dörren var ingen av systrarna Minogue särdeles heta. Men sÃ¥ hittade Kylie ett par guldfärgade hotpants pÃ¥ vinden och gav ut en skiva som gav henne större hits än vad hon haft pÃ¥ Ã¥tminstone en sju-Ã¥tta Ã¥r. NÃ¥got Ã¥r senare landade Can’t Get You Out of My Head och helt plötsligt var Kylie Minogue planetens största kvinnliga artist. Ã…tminstone pÃ¥ listorna.

Ungefär samtidigt ringde tyska tranceartisten John Riva upp lillasyrran och undrade om hon inte hade lust att sjunga lite på en låt han gjort. Instrumentala Stringer, som redan varit en hit, stöptes om lite och försågs med text. Resultatet blev Who Do You Love Now? och en smärre jättehit. Det räckte för att London Records skulle komma springande med ett kontrakt som sträckte sig över sex album och innehöll alldeles för många nollor.

Efternamnet hade givetvis ingenting med saken att göra.

Nu kanske jag låter cynisk i överkant. Men faktum är att jag gillat rätt mycket av det Dannii gjort i musikväg. Till skillnad från Kylie har hon faktiskt alltid varit lite mer dansmusik. Lite mindre pop.

PÃ¥ nÃ¥got sätt är det därför helt naturligt att lillasyster Minogue dyker ner i Ã¥ttiotalets dansmusik där storasyster förvaltat arvet frÃ¥n Stock Aitken & Waterman med sina discoflörtar. Nu tänker du ”electroclash” och tidig syntpop. Men Neon Nights är mer färgad av de första mötena mellan popen och den nya dansmusiken kring Ã¥ttiotalets början och mitt. Den nya genren med New York som bas och Madonna som dess största stjärna.

Att videon till I Begin to Wonder är kryddad med Madonna-referenser är ingen slump.

I sina bästa stunder är Neon Nights ungefär hur bra som helst. Fischerspooner-pumpande I Begin to Wonder är en av Ã¥rets singlar sÃ¥ här lÃ¥ngt. For the Record är sprittande discopop som kunde varit en av lÃ¥tarna pÃ¥ Madonnas debut medan A Piece of Time är brutna rytmer av samma slag som Madonnas senare album. On the Loop gÃ¥r verkligen inte att sitta still till och Don’t Wanna Lose This Feeling med plastblÃ¥s, discogitarr och toksvängig refräng kommer att bli en av mina stora sommarlÃ¥tar. Men bäst av dem alla är nog fortfarande Who Do You Love Now?

Tyvärr blir det lite väl mycket samma lika skivan igenom. Mellan toppnoteringarna dunkar musiken pÃ¥ i ungefär samma tempo hela tiden. Det är först mot slutet, med piskande tranceflörten Who Do You Love Now? och sedan albumets enda ballad It Won’t Work Out, som bpm-mätaren smyger in i andra regioner. Neon Nights hade mÃ¥tt bra av mer lÃ¥tar som de här (även om kanske balladen inte är ett av skivans stora ögonblick).

Nåja. Neon Nights bjuder på några av vårens svängigaste låtar och hade cd:n varit fylld till bredden med såna hade jag dansat upp betyget åtminstone två snäpp.

Nu konstaterar jag istället att även lillasyster Minogue fått till en bra skiva som kanske blir hennes riktigt stora genombrott.