Jag säger inte att det är så. Jag tror det nog inte ens. Fast kanske lite, mest för att jag vill.

För när Alcazars andra skiva (eller, ja, tredje, beroende på hur man räknar) landar börjar jag fundera om det är så att Sveriges mesta discoglitterakt i själva verket är ett enda stort projekt för att sponsra Nile Rodgers, den ännu levande halvan i discogruppen Chics musikmotor.

På ”Casino” var det nämligen två Nile Rodgers/Bernard Edwards-historier som återanvändes och utgjorde grunden i de två bästa spåren. ”Spacer” blev ”Crying at the Discoteque”, medan ”I Want Your Love” putsades upp som ”Sexual Guarantee”. Två lyckade återvinningar, den första till och med enastående.

Ny skiva. Två återanvändningar. Två Chic-låtar. ”Dancefloor Docusoap” har lånat från ”I Want Your Love”, medan det bekanta ljudet av ”What About Me?” hörs i ”I Go Shopping”. Det måste vara någon slags Nile Rodgers Aid. Eller så kanske det helt enkelt beror på att människorna bakom Alcazar, precis som jag, anser att Chic är själva definitionen av ”disco”. I synnerhet då discofilen Alexander Bard som inte helt otippat varit med och både skrivit och producerat dessa två låtar.

Även denna gång är det dessa spår som lyfter sig över det övriga materialet, men den här gången är de inte lika överlägset bäst.

Att ”Alcazarized” tar avstamp i inledande ”I Love the DJ” (inte en discofierad version av en The Smiths-låt, ifall någon undrar) är på något sätt helt naturligt. För på samma sätt som textraden ”Crying at the Discoteque” den gången sammanfattade discons hjärta bättre än någon annan lyckats med, tas vi den här gången med på en kort discoresa när några klassiska discohak droppas (som Studio 54, Paradise Garage och The Roxy).

Sedan bär det av. Glittrig disco i housetakt. Ni har säkert hört melodifestivalbidraget ”Not a Sinner Nor a Saint”. Ni vet hur det låter. Kanske hatar ni det. Jag älskar det. Åtminstone i de stunder ”Alcazarized” är som bäst.

”Celebrate the Night” stuffar runt med ett italienskt housepiano och det faller jag alltid för. ”Ménage à trois” har en löjligt smittande refräng och en Chic-gitarr. Jag är torsk på sånt också. ”Last Days of Disco” är resultatet när popsnickrarna Orup och Johan Kinde (Lustans Lakejer) gett sig in i leken. ”Magaluf”-disco av bästa sort.

Och även om svängiga ”Chemistry” är en ”Can't Get You Out of My Head”, så fullständigt vimlar det av klassiska discoreferenser: ”dup-shu-du-bup” och ”ba-da-pa-da-ra”, handklapp, stråkar, poing-poing-ljud, Abba-pianon, snusk på utrikiska och lite kung-fu fighting. Allt dansar förbi på alldeles för höga paljettdojor, glitter i håret och stjärnor i ansiktet.

Men förutom att jag visste att stereon skulle fyllas av discobollar så fanns det ytterligare ett skäl till att jag såg fram emot ”Alcazarized”: ”Love Life”, skriven inga mindre än Neil Tennant och Chris Lowe, mer kända som Pet Shop Boys. De båda ska ha blivit så förtjusta i ”Crying at the Discoteque” när den kom att de tackade ja på frågan om de kunde ge Alcazar en ny låt.

Och även om de överlåtit produktionssysslorna åt andra den här gången är ”Love Life” väldigt typiskt Pet Shop Boys-hantverk. Inte minst den Tennentska texten:

”I'm tall and presentable / well dressed and clean / with a good sense of humour / non-smoking / non-seen / I like a walks in the country / a film or a play / a couple of beers or a glass of Chardonnay”

Är den bra? Jadå. Inte det vassaste spåret, men ändå väl värt att äga.

Men det finns saker som gör att jag inte riktigt kan tvångsutsätta alla jag känner (och några till) för ”Alcazarized”. Och det största problemet är att skivan snudd på kapsejsar mot slutet när kvartetten överger glitterdisco-konceptet. ”Funky Feet” känns mest som en ”Kung Fu Fighting”-kopia (ett outgivet Abba-spår som spelades in av Svenne & Lotta). Och det är på något sätt här rekryteringen av Magnus Carlsson börjar göra sig märkbar på riktigt.

De sista spåren är svulstig och teatraliskt musikaldisco som trillar över på fel sida av kitsch-strecket. Såväl Andreas som Magnus sjunger bättre än bra, men när deras, rätt lika, röster bäddas in i för mycket teatervadd blir det inte lika kul. Det blir också för lite Tess och Annikafiore för att väga upp i de här låtarna. Discogolvet får ge plats för en välregisserad, men stel, musikal. Och när skivans enda ballad stundtals slirar in i Disney-temats förlovade land börjar det klia i skip-fingret.

Men med det sagt har jag ändå svårt att inte falla för avslutande ”Someday” (Orup/Kinde igen), som är precis så här. Alldeles för mycket. För svulstig. För stora körer. Den slutar som ett mellanting mellan Pet Shop Boys versioner av ”Somewhere” och ”Go West”. När ”Someday” fullständigt exploderar måste jag hålla mig för att inte börja hoppa med händerna vevande i luften.

Ja. Så är det. Ni vet hur det låter. Kanske hatar ni det. Jag älskar det. Åtminstone i de stunder ”Alcazarized” är som bäst.

Ett litet energipiller i de stunder livet är för mycket disk och för lite disco.