Jag var riktigt besviken förra gången. ”Holy Wood (In the Shadow of the Valley of Death)” var inte alls det jag ville ha av Marilyn Manson. En sökande och bitter Manson på flykt från världen. Han försökte stå stolt med bringan ut och säga att det inte spelade någon roll, att han inte påverkades alls av skiten som slungades mot honom. Det gjorde det. Skivan är tung, sorgsen och arg. Inga fel i sig, en bra grund att bygga på. Men han verkade för första gången inte trygg i sitt skapande. I intervjuer pratade han om hur bra skivan var, som om han försökte övertyga sig själv lika mycket som oss andra.

Tiden gick och världen slutade snurra runt Manson som person. Han gick tillbaka till bandet och rensade ut det som inte funkade längre. Tog in Tim Skold (Sköld, från Skövde) som producent och senare som fullvärdig bandmedlem. Tillsammans har de tagit ett mycket naturligare steg från ”Mechanical Animals” än vad ”Holy Wood” var.

Jag blev naturligtvis lite orolig när han släppte ännu en allsångslåt som första singel, ”Mobscene”. Mönstret har gått igen sedan ”Antichrist Superstar”:s ”Beautiful People” (”The Dope Show” från Mechanical Animals, ”Disposible Teens” från ”Holy Wood”). Det känns mest trött och trist. När den dessutom lånar mer än lovligt från Faith No Mores ”Be Aggressive” kändes det som om jag inte behövde bry mig så mycket om skivsläppet som väntade. Men när jag väl fick tag i den visste jag redan när första låten nått refrängen att ”The Golden Age of Grotesque” var en bra skiva. Barnsligt kanske, ”This is the New Shit”. Men det är också precis det Manson behöver för att göra det han gör bäst. Hård musik, med en twist. Humorn är ett viktigt inslag i Marilyn Mansons musik och i Brian Warners figur. ”Babble babble bitch bitch / Rebel rebel party party / Sex sex sex and don't forget the 'violence'” är de bästa textrader Manson någonsin skrivit. Den bästa programförklaringen. Och en lysande refräng, och då kan ni håna bäst ni vill – förstår ni inte så förstår ni inte, och det är bara er förlust.

Det är en utveckling från glamfiguren han tog fram till ”Mechanical Animals” och den lutar sig på den grund han och Trent Reznor byggde tillsammans för ”Antichrist Superstar” men samtidigt lockar han fram några av de sagofigurer han byggde på ”Portrait of an American Family”.

Tim Skold har hjälpt till att föda det nya. Han var en nödvändig injektion i det döende lammet. Andra ögon, andra erfarenheter. Dessutom någon som varit utanför stormens öga, som inte hade allt bagage från det bandet och Manson själv åstadkommit fram tills dess. Både positivt och negativt.

De bästa låtarna på ”The Golden Age of Grotesque” hör till Mansons främsta verk hittills i karriären. Samarbetet med John 5 har dessutom funkat ännu bättre den här gången och Tim Skolds basgångar ger nya tjusningar. Ovan nämnda ”This is the New Shit”, ”Doll-Dagga Buzz-Buzz Ziggety-Zag”, ja hela inledningen på skivan är riktigt riktigt bra. Vid ”(s)AINT” slappar de till det ett tag och låter några ofokuserade låtar passera förbi. Men Tims basgång i ”Slutgarden” är mycket snygg, även om den är enkel.

Skivan börjar om igen i ”Para-noir” och snyggar till avslutningen med ”The Bright Young Things” och ”Vodevil”. Lite stramare form för skivan och betyget hade hoppat minst ett hack till.