Vi får nog skylla på Detroits technotrio: Derrick May, Juan Atkins och Kevin Saunderson. Ja, att den elektroniska musiken idag sällan har ett ansikte. Bokstavligen talat.

När de tre började släppte de sina alster under en uppsjö av alter egon. Och så har det fortsatt ända sedan dess. Ibland byter man namn bara för att det är kul, men allt som oftast skapar man sig en fasad för respektive inriktning på den musik man skapar. Det gör det sällan lätt att hålla koll på sina artister.

Och innan någon frågar kan jag chocka er alla att det inte är en före detta slalomåkare som tröttnat på sitt knäck som expertkommentator och börjat knåpa ihop musik. Istället är det här Ricard Figonis täckmantel. Ja, enligt pressmaterialet. Eller Nganga Emboko om man ska tro skivbolagets sajt. Men förmodligen svarar Stigh Strandh även om du kallar honom Rickard Almqvist. Eller kanske Stilleben Soundsystem, Smokey Branch, M/52, Fukkt eller Eim, som alla är konstellationer som han är inblandad i, själv eller med andra.

Om jag inte gått vilse bland alla pseudonymer, förstås.

I vilket fall snackar vi elektroniskt. Och släktskapet till Detroit-technon stannar inte vid fascinationen för många alias. Rätt ofta börjar jag tänka i synnerhet på Juan Atkins byggen. Samma slags minimalistiska, lätt monotont malande musik.

Att jag drar paralleller till åttiotalet gör förstås att det åtminstone är någon som börjar tänka ordet ”electroclash”. Som börjar tro att det här är feta, analoga syntljud från syntpopens tidiga år. Men det finns inga spår av det alls här. Istället är det Kraftwerk filtrerat genom Detroits maskinpark.

I vissa spår är släktskapet med just Kraftwerk extra påtaligt. ”Lomolove pt. 2″ skulle exempelvis kunna vara ett spår från tyskarnas nya skiva inspelad 2003, samtidigt som det lika gärna kunde varit plockat från ”Computer World”. Smått hypnotiska ”Passing Time” känns däremot mer som ett Derrick May-spår än något annat med sin varma melodiösa slinga kryddad med försiktiga hi-hats och andra rytmeffekter.

Det är i de stunderna som ”In the End… Who Cares?” tilltalar mig mest. När maskinerna fylls med vemodig värme som förstås helst ska höras i lurar, utan något som stör mellan musiken och trumhinnorna.

Däremot blir det emellanåt lite väl mycket blink-blonk, där melodin hamnar i bakgrunden och resultatet blir lite väl kallt och anonymt för mig. Ibland hinkas allt vad traditionellt musikbygge ut genom rutan och det blir bara ljud av alltihop, men utan att det knyts ihop på på Art of Noise-vis.

Med det sagt finns det trots allt ändå tillräckligt pass intressant material på ”In the End… Who Cares?” för att Stigh Strandh ska vara värd för dig att kolla in om du torskat på lågmäld elektronisk musik med smak av techno.

Och att Fukkt gästar på sista spåret känns på något sätt helt naturligt.