Alltså. Det är skitjobbigt att recensera dansmusik ibland.

Särskilt i albumform. Dansmusiken är vinylsingelns sista stora utpost. När ett album dyker upp är det allt som oftast bara en samling av ett gäng tolvor akten i fråga släppt ifrån sig, ibland under lång tid. Visst borde det vara fantastiskt med album som bara består av singlar (till skillnad från album som, enligt ARTISTEN, består av singlar – säg hej till Kent), men det blir aldrig riktigt så kul när man väl trycker in skivan i spelaren.

Ett av skälen är att det känns som en samling, eller ett väldigt spretigt album, utan röd tråd. Det andra skälet är att rätt mycket av materialet kan ha funnits ute i flera år. ”Fräscht” är kanske inte det första ord man tänker på.

Men ett problem till är att många skivor från dansmusiken består av ett par fantastiska låtar som får stereon att dansa, solen att skina och räkningarna att smita ut genom brevinkastet igen. Men resten. Resten är ofta inte lika kul. Och gränsen mellan überbra och aptrist kan vara hårfin.

Ta ”Phantom Theory”, exempelvis. Öppningsspåret ”Statikman” är pumpande monoton umpsh-umpsh som får mina fingrar att börja skriva ”trance” utan att jag själv är medveten om det. Underworld och Chemical Brothers när de är som sämst.

Efterföljande ”Another Hit” låter nästan precis likadant. Fast med lite pratsång. Pumpande, monotont toksväng. Nästan hur bra som helst. Som Underworld och Chemical Brothers när de har en bra dag. Samma lika, men milsvid skillnad som jag för mitt liv inte kan förklara. Den känns bara. Och det beror inte på pratsången. Eller, ja, inte bara.

Futureshock är Alex Tepper och Phil Dockerty. De har hängt ihop som Futureshock sedan 1999, men genombrottet för dem kom när de hamnade på etiketten Junior Boy's Own, som också gav oss just Underworld och Chemical Brothers. Och till skillnad från det jag skrev inledningsvis är merparten av materialet på ”Phantom Theory” nyskrivet.

Rätt många gånger när jag lyssnar på duons album börjar mina fingrar sväva över bokstäverna t, r, a, n, c och e. Och som så ofta med musik här blir det rätt intetsägande och trist i mina öron. Men samtidigt måste jag nog sätta ”trance”-stämpeln på skivans bästa spår. I ”On My Mind” blir det ett synnerligen lyckat möte mellan trance-ljudbyggen och popmelodi, allt kryddat med sång av Ben Onono.

Men ”On My Mind” är ett klart lysande undantag. Det mesta på skivan funkar säkert skitbra i en gigantisk klubb med strobbar, visselpipa i munnen, inte helt lagliga substanser i kroppen och glowsticks i händerna, men som funkar skitkass i vardagsrumsdiscot. ”Birdcage” sticker dock ut, med en envis woh-woh-slinga, breakbeat och toastsjungande från MC MG. Även de mjukare spåren är rätt tråkiga, med undantag av ”Fifty One” med sin långsamma rytm under en akustisk gitarr.

Men med det sagt måste jag säga att ”Kato's Revenge”, åtminstone titelmässigt, är en väldigt snygg bugning åt trance-föregångarna Koto). Intressant är också att Chilly Gs rappande i ”Satellite” inte så lite påminner om Massive Attack ”Risingson”.

Det stora utropstecknet, på många sätt, på ”Phantom Theory” är ”Pride's Paranoia”. Till viss del därför att det, jämfört med merparten av materialet, är en riktigt melodiös sak, faktiskt inne i deep house-land, men framförallt därför att Slug från Atmosphere gästar. Det är ett riktigt lyckat möte som jag gärna hört mer av, förhoppningsvis en väg som Futureshock kommer utforska mer framöver.

”Phantom Theory” bjuder på tre-fyra riktigt, riktigt bra låtar, men resten pendlar mellan rätt ointressant och jättedåligt. I rätt miljö, med rätt människor, kan Futureshock säkert bjuda på ett blockparty i bästa Chemical Brothers-stil.

Men hemma hos mig kommer ”Phantom Theory” inte snurra särskilt många varv.